Nattliga övningar

Efter två bra nätter, steg förhoppningarna om tillfällighet vad gäller just nattliga skrikperioder, men sjönk igen när jag vaknade halv ett av en ledset gnyende och snart skrikande dotter. Den här gången pågick det under en timme. Sedan var hon klarvaken och då tog maken över.
Eftersom det redan skrikits en hel del under kvällen, på samma sätt, inbillade jag mig dumt nog att dagens dos var klar.

Det är en klar fördel för hela familjen om mönstret medger vanliga nätter också, kan konstateras. Inte minst för föräldrarnas humör, psykiska hälsa och tålamod med fem- och treåring.

Och jag är rätt glad över att det är söndag idag och att vi gemensamt kan ta i.

Ok...

Nu har jag suttit i en timme med gallskrikande magonting. Jag gissar att jag får vänja mig...

Tredje gången gillt?

(Och egentligen vill jag inte göra ett sånt där tråkigt och gnälligt inlägg, men ventilerna är få i radhusidyllen och behovet att ventilera är stort...).

Som kanske en och annan bloggläsare uppmärksammat, led våra två förstlingar av kolik under sina tre (och en halv) första månader. Något som definitivt gjorde dessa månader till en tid som handlade om allt annat än spädbarnsmys. Överlevnad, snarare. Rätt och slätt.

Oddsen, som talade så fint för att en trea skulle slippa samma åkomma, ser allt lägre ut och i natt var natten då magontet fick mor och dotter att ofrivilligt hänga halvvakna och smådesperata vid varandra i dryga timmen strax innan vargtimman. Den ena med gråten i halsen och den andra med skriket, om man så säger.

Jag vet att jag har en tendens att springa i förväg med tolkningarna, men är man trött som tusan och hormonig är det inte riktigt någon som kan klandra...
Och då, framåt småtimmarna kan det vara så att man frågar sin översta arbetsgivare hur tusan Hen tänkte. Två, ok, liksom, men tre? Som den ödmjuka tjänare man är har man nu gett möjligheten för chefen att tänka om och förhoppningen är att det görs. Typ redan innan kvällen...

(Men hon är söt när hon sover.)

Det där med kärlek

Jag minns hur vansinnigt provocerad jag blev för dryga fem år sedan då jag läste förlossningsberättelser efter min egen första erfarenhet. Det var den där återkommande frasen "...och jag kände en enorm kärlek från det att hon/han landat på mitt bröst". Fast i varianter då.

Min egen första tid som förälder var inte kul alls. Jag kunde inte känna den där ofantliga lyckan och kärleken. Jag mådde dåligt. Av sömnbrist, av att inte räcka till för en konstant missnöjd och kolikskrikande bebis, av kemi i kroppen också förmodligen. Och av oro för allt, inklusive för oron som plötsligt tog upp mina tankar så där så att den uteslöt annat.

Mitt barn vägrade vagn, skrek sig igenom varenda biltur, tvingade oss att skapa rutiner för att överleva varje liten situation. Jag minns hur jag alltid var på språng för att undvika att hamna i en skriksituation ute på stan.

Sakta, sakta blev det bättre. Och när han var ett halvår kändes livet enklare igen. Ytterligare en tid senare väntade jag rätt oväntat lillasyster och fick då träffa någon att prata med. Om all den skuld som de där oskyldiga och i själva verket fina raderna i förlossningsberättelserna hade skapat i mig.

Kärleken kom ju och är gigantisk idag. Eller så fanns den där från början, men inte i det där rosiga och oblandade formatet som jag trodde var det enda godkända.

Och nu kan jag ändå förstå de där raderna. För varje erfarenhet är olika. Det hänger inte samman med vem barnet är, det hänger samman med vem jag är just då. Just nu. Och trots en hel del gnäll och kvällsoro, håller jag lugnet och känner att jag kan släppa fram kärlek på ett rosigt sätt. Lite löjligt låter det faktiskt, men livet är enklare om det vid sidan om det djupt allvarliga också kan få vara lite klyschigt...

New kid on the block

...är denna lilla fröken.
Hon kom till världen imorse, några dagar tidigare än beräknat, även hon som sin storasyster i vidöppen hjässbjudning. Modern är därför rätt mör, men dock levande. Och dottern är förtjusande. Men så är jag ju partisk förstås.

Kan det vara sommar nu?

Om man intensivt koncentrerar sig på den här äppleträds- och luktärtsvyn och blockerar ut argt syskongräl, är trädgården just nu ett refugium för en mentalt trött höggravid kvinna.
Och för en person som egentligen inte är så förtjust i värme, är det trots allt skönt med en veckas sommarkänsla. Faktiskt. Temperaturen är helt lagom och måstena rätt få.

Och den stora tröttheten

Från en dag till en annan har den stora tröttheten tagit över. Länge har jag siktat på målet att göra mitt sista offentliga framträdande (viga lillebror) innan bebis och i veckan som gick var jag rätt orolig för att jag skulle stupa på mållinjen. Förvärkar av ruggig sort satte in...

Men. Lördagen klarades av! Det var roligt eftersom det skulle vara vansinnigt trist att missa en sådan familjemålstolpe och fest.

Och idag är jag bara trött, trött, trött. Knappast bebisredo, men tämligen redo att komma bort från just detta tillstånd.

De stora husprojekten har nästan helt och hållet bockats av, maken är så gott som klar med vad han måste ha gjort jobbmässigt innan bubblan drabbar. Det är bara jag som måste slutföra ett par uppgifter till mina kurser omgående. Och snacka om att det tar emot. Istället spelar jag rumble, ser gamla avsnitt av Frasier (skrattar bäckenbottenutmanande mycket) och äter choklad. Vilket iofs är rätt bra avkoppling alltihop, men nu när den stora tröttheten gör sig påmind, inser jag att jag lever i gränslinjetid... Kanske göra ett schema...?