Strosade ut i soligt och njutbart väder med de två i förmiddags och hamnade på vår mest frekventerade lekplats (inte helt överraskad över det, om man så säger...).
Där befann sig en förskolegrupp och jag kände att jag ganska snabbt blev irriterad. Och irriterad på att jag blev irriterad. För det slog an något. Där fanns en hel uppsjö barn som på olika sätt ville ha min uppmärksamhet. Någon som ville bli upplyft i gungan och gungad. Någon som kom och kramade mina ben. Andra som försökte inleda konversation och just idag kände jag att jag liksom inte räckte till ens för de egna, som i vanlig ordning stack iväg på egen hand (Pydd) och ville bli gungade och ha sällskap (Rubinen). Men det som framförallt slog mig var hur dåligt de vuxna räckte till. Och de tycktes inte heller direkt anstränga sig för att göra det.
Man kallar det fri lek och allt barnen tycktes vilja var att få uppmärksamhet av vuxna människor.
Vi gick. Jag orkade inte vara diakonal första dagen av semestern.
På nästa lekplats hände samma sak. En förskolegrupp kom instormande efter en liten stund. Här rådde barnen mer sig själva, men i gengäld fanns det en ganska så trist attityd hos en del av pojkarna i gruppen. När mina två i vanlig ordning grälade om vem som skulle gunga i "bebisgungan" påpekade en av gruppens pojkar att "vi är stora killar och gråter inte om vi inte får gunga", vilket inte direkt var ett problem eftersom de redan ockuperat gungor för eget bruk.
Och jag kände bara hur det egna barnet slet sig loss och väste: "Men så kul för er då!".
Och sedan gick vi därifrån.
Så här i efterhand funderar jag över hur mina barns förskolegrupper fungerar ute på vift; konverserar mina barn också främmande mammor på lekplatser?
(Och det behöver ju inte vara negativt annat än om mamman är på så dåligt humör som jag var idag).
är deras personal också så otillräcklig och frånvarande?
(Eller var det bara jag som upplevde dem som det?)
Så tänker jag att det kanske snarare var jag som hade problem som barn, som aldrig någonsin skulle närma mig en främmande människa på en lekplats. Fast det blev ju faktiskt folk även av mig.
måndag 13 juni 2011
fredag 10 juni 2011
Ladda om...
Gårdagskvällen bjöd på dåliga nyheter som gör det ännu skönare att gå på semester idag. Och tills timmen är inne nynnar jag på denna...
onsdag 8 juni 2011
Dagens
skor, även om jag tyvärr inte hoppade på "Dagens doja"-utmaningen, är enligt Rubinen drottningskor. Det var ju inte fy skam, tänker jag, och biter ihop om skoskavskänslan...
tisdag 7 juni 2011
Fasen
...som Rubinen befinner sig i har krävt lite nya metoder för att få honom i säng innan 21.30. Helst några timmar tidigare, tycker vi.
Vi hade en önskan om att han skulle lära sig att somna själv och åtminstone jag tänkte i min enfald att det kanske skulle göra att han även kunde somna om själv på natten när han vaknar, så att han inte kom inspringande till oss (och gör vår nattsömn splittrad).
Det resultatet uteblev, om man så säger, och trots att han till slut har somnat på egen hand, så har vi ändå vaknat som en enda varm klump av katt och människor på morgonen.
Nåväl. Ikväll valde jag att strunta i att lämna rummet och låg bredvid honom tills han slutligen somnade (20.30 idag, vilket måste ses som en framgång). Och den lilla fina människan vill ju inget hellre. Då funderar jag på varför vissa saker känns så viktiga att genomdriva för oss/mig. Varför är det så viktigt att han somnar själv (eftersom det uppenbarligen ändå inte hjälper hans nätter, alltså)?
Svaret är väl att det gör oss lite mer mobila, men på sista tiden har vi mest spenderat den där mobila tiden en extra timme utanför hans rum, för att slippa gå så långt när vi måste leverera tillbaka honom till sängen igen.
När han dessutom ligger och säger att jag "är den finaste finaste mamman i hela hela hela världen" och att han älskar mig "supersupersuper mycket" och att "kan du inte lägga dig ännu lite närmare?" så tror jag att jag är omvänd. I alla fall just nu. Just i den här fasen.
Vi hade en önskan om att han skulle lära sig att somna själv och åtminstone jag tänkte i min enfald att det kanske skulle göra att han även kunde somna om själv på natten när han vaknar, så att han inte kom inspringande till oss (och gör vår nattsömn splittrad).
Det resultatet uteblev, om man så säger, och trots att han till slut har somnat på egen hand, så har vi ändå vaknat som en enda varm klump av katt och människor på morgonen.
Nåväl. Ikväll valde jag att strunta i att lämna rummet och låg bredvid honom tills han slutligen somnade (20.30 idag, vilket måste ses som en framgång). Och den lilla fina människan vill ju inget hellre. Då funderar jag på varför vissa saker känns så viktiga att genomdriva för oss/mig. Varför är det så viktigt att han somnar själv (eftersom det uppenbarligen ändå inte hjälper hans nätter, alltså)?
Svaret är väl att det gör oss lite mer mobila, men på sista tiden har vi mest spenderat den där mobila tiden en extra timme utanför hans rum, för att slippa gå så långt när vi måste leverera tillbaka honom till sängen igen.
När han dessutom ligger och säger att jag "är den finaste finaste mamman i hela hela hela världen" och att han älskar mig "supersupersuper mycket" och att "kan du inte lägga dig ännu lite närmare?" så tror jag att jag är omvänd. I alla fall just nu. Just i den här fasen.
torsdag 2 juni 2011
Släktkalas och vigning
Nu drar vi ut på Österlen för att umgås med makens släkt ett par dagar. När vi kommer tillbaka blir det pirriga dagar med assistans av bästa medhjälparen någonsin som äntligen ska vigas (till präst)! Underbart! Och kul med ett firande i dagarna två! Tur att jag inte behöver jobba förrän på måndag.
Badskumt
Som kominken upplyste om för ett tag sedan finns boken Badskumt att guida oss i hygienproduktsdjungeln. Jag har petat lite på den, tittat på utsidan, men någonstans dragit mig för att öppna den på riktigt.
Nu är det dock gjort och fasan sprider sig i kroppen och runt omkring i bekantskapskretsen där jag missionerar.
Än så länge har vi själva inte gjort mer än att byta handtvålen till en hårdtvål av olivsort från Grekland, men det känns också lite tveksamt att slänga ut alla produkter vi redan införskaffat och som belägrar badrummet. För vad är bäst egentligen: ska man gå och slänga dem i farligt-avfall-deponin eller använda upp dem istället och tänka att några månaders ytterligare användning inte gör så mycket för snart 36 års felanvändning?
Jag tänker det sistnämnda. Och att varje nyinköp ska göras ytterst varsamt och eftertänksamt.
Nästa projekt är m a o nattkräm. Finns det någon läsare som använder Dr Hauschka? Eller annan bra "naturvänlig" (och gärna människovänlig) kräm till ansiktet?
Nu är det dock gjort och fasan sprider sig i kroppen och runt omkring i bekantskapskretsen där jag missionerar.
Än så länge har vi själva inte gjort mer än att byta handtvålen till en hårdtvål av olivsort från Grekland, men det känns också lite tveksamt att slänga ut alla produkter vi redan införskaffat och som belägrar badrummet. För vad är bäst egentligen: ska man gå och slänga dem i farligt-avfall-deponin eller använda upp dem istället och tänka att några månaders ytterligare användning inte gör så mycket för snart 36 års felanvändning?
Jag tänker det sistnämnda. Och att varje nyinköp ska göras ytterst varsamt och eftertänksamt.
Nästa projekt är m a o nattkräm. Finns det någon läsare som använder Dr Hauschka? Eller annan bra "naturvänlig" (och gärna människovänlig) kräm till ansiktet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)