Splittrad

Jag har, liksom många med mig, avletts på sista tiden. Instagram. Ett mycket bra format när man är på stående fot hela tiden och endast rör sig mellan dagis och huset (ja, bortsett från utflykten till utbildningen förra veckan då). Och osamladek är jag för den som är intresserad.

Lyssna...!

Femårige R är disträ. Man skulle kanske t o m kunna mena att när man talar till (!) honom så talar man till en vägg 95% av fallen. Jag är egentligen inte orolig utan tror mig kunna se viss ärftlighet och har också hört andra med pojkar som beter sig liknande. Framförallt är jag nästan förvånad och överraskad (dumbstruck är ett bättre ord, varför finns det inte motsvarande i svenskan?) över hur många gånger man kan upprepa ett budskap utan att det går in. Och R's svar på varför han inte lyssnar? "Du pratar så mycket mamma att jag inte orkar lyssna...".

Det gör ont.

Koliktiden tycks för tillfället vara från ca 18 och pågår fortfarande nu kl 21.15 med en amningspaus mitt i. Måste säga att amning känns som förgiftning, men känslan går över, jag vet, om några månader.
Tv-tid är ju att glömma, men det är överskattat. Det går att blogga istället. Eller kanske hysteriskt trycka i sig smågodis. Eller både och.

Vardagsrealism

Ibland kan man (läs:jag) inbilla sig att livet hemma med en liten bebis - oavsett skrik eller ej - är rätt lugnt och möjligt att fylla på med åtminstone hundra andra saker som läsning, uppdaterande av diverse sociala medier, samhällsnyttig verksamhet av olika slag, studier, jobb, städning, tvätt och ja, allmän nytta helt enkelt.
Det inbillar man sig när bebis sover i korta sjok. Sen avbryts sovandet bryskt och då måste man rätt omgående lägga ned den aktivitet som man precis höll på med.
Värst läge är det förstås för studierna, eller typ de uppgifter som ska skickas in tämligen omgående till den kurs man ska åka iväg på om en vecka. Här gäller planering, planering och planering och ständigt ett worst-case-scenario-tänk (läs: realism) om ifall att plan A skulle skita sig. I det här fallet är plan B, om man inte skulle finna de där fina stunderna för studiemöjligheter under kvarvarande veckostump: lämna bort "stora" barn på lördag till deras mormor och morfar, låt bebis hänga med pappan som får störa vid amningsönskemål och försöka sno ihop en juste hjärnkapacitet tills dess. Låter det som en plan?

Araknofobi i vardande?

En skillnad med huslivet jämfört med lägenhetsditot är mängden småkryp att hantera. Vi hade visserligen stora problem med pälsänger i vårt gamla hyreshus, men mängden är inte att jämföra med myrinvasion och framförallt spindelkaoset i radhuset. Två gigantiska korsspindlar har kunnat närstuderas under den gångna månaden när de belägrat källardörren respektive vardagsrumsfönstret. Källardörrsspindeln var riktigt obehaglig och gömde sig för att sedan hoppa fram stridsberedd när någon tog i dörrhandtaget. I natt togs det itu med problemet och hela tio (!) korsspindlar hittades på fasaden.
När jag skulle tömma badkaret på leksaker kravlade två monumentala spindlar till fram och trots att jag aldrig sett mig som spindelrädd, är just deras snabbhet rätt lätt att skrika åt. Samtidigt är jag uppvuxen med devisen: spindlars närvaro garanterar färre andra småkryp... Hu, åt alla håll...


Detta är en minivariant som häckade i tvättstugan idag.

Nattliga övningar

Efter två bra nätter, steg förhoppningarna om tillfällighet vad gäller just nattliga skrikperioder, men sjönk igen när jag vaknade halv ett av en ledset gnyende och snart skrikande dotter. Den här gången pågick det under en timme. Sedan var hon klarvaken och då tog maken över.
Eftersom det redan skrikits en hel del under kvällen, på samma sätt, inbillade jag mig dumt nog att dagens dos var klar.

Det är en klar fördel för hela familjen om mönstret medger vanliga nätter också, kan konstateras. Inte minst för föräldrarnas humör, psykiska hälsa och tålamod med fem- och treåring.

Och jag är rätt glad över att det är söndag idag och att vi gemensamt kan ta i.

Ok...

Nu har jag suttit i en timme med gallskrikande magonting. Jag gissar att jag får vänja mig...

Tredje gången gillt?

(Och egentligen vill jag inte göra ett sånt där tråkigt och gnälligt inlägg, men ventilerna är få i radhusidyllen och behovet att ventilera är stort...).

Som kanske en och annan bloggläsare uppmärksammat, led våra två förstlingar av kolik under sina tre (och en halv) första månader. Något som definitivt gjorde dessa månader till en tid som handlade om allt annat än spädbarnsmys. Överlevnad, snarare. Rätt och slätt.

Oddsen, som talade så fint för att en trea skulle slippa samma åkomma, ser allt lägre ut och i natt var natten då magontet fick mor och dotter att ofrivilligt hänga halvvakna och smådesperata vid varandra i dryga timmen strax innan vargtimman. Den ena med gråten i halsen och den andra med skriket, om man så säger.

Jag vet att jag har en tendens att springa i förväg med tolkningarna, men är man trött som tusan och hormonig är det inte riktigt någon som kan klandra...
Och då, framåt småtimmarna kan det vara så att man frågar sin översta arbetsgivare hur tusan Hen tänkte. Två, ok, liksom, men tre? Som den ödmjuka tjänare man är har man nu gett möjligheten för chefen att tänka om och förhoppningen är att det görs. Typ redan innan kvällen...

(Men hon är söt när hon sover.)

Det där med kärlek

Jag minns hur vansinnigt provocerad jag blev för dryga fem år sedan då jag läste förlossningsberättelser efter min egen första erfarenhet. Det var den där återkommande frasen "...och jag kände en enorm kärlek från det att hon/han landat på mitt bröst". Fast i varianter då.

Min egen första tid som förälder var inte kul alls. Jag kunde inte känna den där ofantliga lyckan och kärleken. Jag mådde dåligt. Av sömnbrist, av att inte räcka till för en konstant missnöjd och kolikskrikande bebis, av kemi i kroppen också förmodligen. Och av oro för allt, inklusive för oron som plötsligt tog upp mina tankar så där så att den uteslöt annat.

Mitt barn vägrade vagn, skrek sig igenom varenda biltur, tvingade oss att skapa rutiner för att överleva varje liten situation. Jag minns hur jag alltid var på språng för att undvika att hamna i en skriksituation ute på stan.

Sakta, sakta blev det bättre. Och när han var ett halvår kändes livet enklare igen. Ytterligare en tid senare väntade jag rätt oväntat lillasyster och fick då träffa någon att prata med. Om all den skuld som de där oskyldiga och i själva verket fina raderna i förlossningsberättelserna hade skapat i mig.

Kärleken kom ju och är gigantisk idag. Eller så fanns den där från början, men inte i det där rosiga och oblandade formatet som jag trodde var det enda godkända.

Och nu kan jag ändå förstå de där raderna. För varje erfarenhet är olika. Det hänger inte samman med vem barnet är, det hänger samman med vem jag är just då. Just nu. Och trots en hel del gnäll och kvällsoro, håller jag lugnet och känner att jag kan släppa fram kärlek på ett rosigt sätt. Lite löjligt låter det faktiskt, men livet är enklare om det vid sidan om det djupt allvarliga också kan få vara lite klyschigt...

New kid on the block

...är denna lilla fröken.
Hon kom till världen imorse, några dagar tidigare än beräknat, även hon som sin storasyster i vidöppen hjässbjudning. Modern är därför rätt mör, men dock levande. Och dottern är förtjusande. Men så är jag ju partisk förstås.

Kan det vara sommar nu?

Om man intensivt koncentrerar sig på den här äppleträds- och luktärtsvyn och blockerar ut argt syskongräl, är trädgården just nu ett refugium för en mentalt trött höggravid kvinna.
Och för en person som egentligen inte är så förtjust i värme, är det trots allt skönt med en veckas sommarkänsla. Faktiskt. Temperaturen är helt lagom och måstena rätt få.

Och den stora tröttheten

Från en dag till en annan har den stora tröttheten tagit över. Länge har jag siktat på målet att göra mitt sista offentliga framträdande (viga lillebror) innan bebis och i veckan som gick var jag rätt orolig för att jag skulle stupa på mållinjen. Förvärkar av ruggig sort satte in...

Men. Lördagen klarades av! Det var roligt eftersom det skulle vara vansinnigt trist att missa en sådan familjemålstolpe och fest.

Och idag är jag bara trött, trött, trött. Knappast bebisredo, men tämligen redo att komma bort från just detta tillstånd.

De stora husprojekten har nästan helt och hållet bockats av, maken är så gott som klar med vad han måste ha gjort jobbmässigt innan bubblan drabbar. Det är bara jag som måste slutföra ett par uppgifter till mina kurser omgående. Och snacka om att det tar emot. Istället spelar jag rumble, ser gamla avsnitt av Frasier (skrattar bäckenbottenutmanande mycket) och äter choklad. Vilket iofs är rätt bra avkoppling alltihop, men nu när den stora tröttheten gör sig påmind, inser jag att jag lever i gränslinjetid... Kanske göra ett schema...?

Födelsedagskoppen

Firad fint på sängen av glad familj med tjusig present! Kan t o m gå lite bättre idag än igår, men misstänker att även en slags foglossning sällat sig till de många graviditetskrämporna...

Österlentid

Under snart en vecka har vi tagit semestern österut och spenderat tid i sommarhuset som vi lånar av svärföräldrarna. Det hjälper avkopplingen att byta miljö och livet är rätt enkelt här.

Idag är det fyra veckor till den beräknade tiden är inne och jag vaggar mest omkring och känner mig rätt otymplig. Jag är inte gigantisk, men känner mig det ändå.
Tränat har jag inte gjort sedan december (trots inhandlat träningskort), fast det är inte lättjans fel utan alla sjukdomar och skräp som detta året bjudit på. Det tycks ha varit ett rätt sjukt år för de flesta av mina vänner och bekanta; kanske inte omöjligt att den helt otroligt dåliga sommaren här nere i Skåne förra året är att skylla på...

Snart ska möte hållas om vad nästa steg med Rubinens njurar är och kanske blir det kirurgiskt ingrepp av något slag. Vi får också besluta om hur vi går vidare med den extremt dåliga vårdgången i detta också. Det gör lite ont att mina i grunden positiva bilder av vården ska bli så härjade av det här.

Skönt med respit från allt just nu i alla fall. Och positivt ser jag fram emot den kommande månaden.

Funderingar i juli

Det är juli och jag har så länge nu varit utan ord, men inte på ett dåligt sätt. Jag både saknar och saknar inte att uttrycka mig och bidar min tid för att se vad som kommer hända här framöver.

Just nu är vi på Österlen efter en vecka där vi varit uppdelade; jag i hemmahuset, barnen här och maken utomlands. Jag småjobbade och vilade om vartannat och passade på att gå på bio. Det kommer förmodligen dröja ett tag tills jag gör igen efter augusti.

Det har varit rätt tungt med hela utredningen kring Rubinens mage som visat sig handla om njurarna. Och det där med att leva i konstant oro (vilket man iofs alltid gör när man lever med barn) är påfrestande både för hjärta och huvud. Förhoppningsvis är vi visare när sommaren kommit till sitt slut.

Det var även rätt känslomässigt jobbigt att säga hejdå på dagis och lämna människor - både barn och personal - som vi levt så nära i 3,5 år. Dagen var passande regntung och grå och mina tårar var ett faktum. Jag har svårt för separationer. Det vet jag. Men jag trivs ju faktiskt med att det är så. Det är ju jag och kanske är det också därför jag drar mig så för att ta ett beslut om den här platsen?

Majkärlek

Syrenblomning, körsbärsblom och sköna (nåja) cykelturer med barnen till dagis på morgnarna.

Ny avdelning (Rubinens), ny förkylning med förfärlig hosta och nya envisheter och primadonnefasoner, men också många skratt tillsammans med den stora lilla treåringen.

Nytt läkarbesök med magont (som inte var urinvägsinfektion) och äntligen kallelse för njurundersökning, däremellan vredesutbrott och "ALDRIG I LIVET", men också pussar, kramar och mycket tankar i den lilla - snart femårige - pojkens huvud.

Nästan avbockat på jobbets helt absurda att-göra-lista, där jag tjänstgjort på 7 av 9 mässor på senaste tiden och samtidigt haft alla kursuppgifterna att ta tag i. Inga passande kläder, fortfarande ingen träning och tyvärr ingen läsro, mest rumble.

Utetid i trädgården, trötthet, glass, sol, vind och regn om vartannat.

Träffar med vänfamiljer och kvällar i extrem trötthet framför tv:n.

Maj, so far, i ett nötskal.

Första maj

En stilla dag på jobbet med tusen (mja) olika skrivuppgifter, en kittlande bebis i magen och en kopp kaffe medan barnen har kvalitetstid med farmor och farfar. Kort sagt, en bra stund!


Och där blev det en magbild också, fast hemifrån...

Måndagsläggningar

Ofta tar det ett bra tag för mig att se mönster i tillvaron och kanske är det i grunden bra; man blir mindre fördomsfull då, inbillar jag mig.

Fast ikväll uppfylls ett mönster som jag redan för ett antal veckor fann, nämligen de extremt sega måndagsläggningarna. Jag kan bara spekulera i varför det är just så här hos oss, men ATT det är, ja, därom råder ingen tvekan.

Efter en lång dag på dagis (ja, här är vi inte lediga...), styrde vi ut för att fira min mosters födelsedag och landade hemma igen efter mycket spring och rörelse vid 19.30.
Och fortfarande ligger Rubinen och vrider sig.

Dessutom är vi i en lång fas av väldigt osjälvständiga och separata läggningar och det innebär att det blir många minuters liggande vid sidan om två ålande och tjattrande barn innan läggningen är färdig. Jag VET att faser tar slut, men kan inte annat än sörja den kvällstid vi fortfarande hade när det bara var Rubinen som krävde sängsällskap för att somna. Det här är segt. Faktiskt. Och just idag inte alls mysigt.

Kroppen tar över

Nu börjar det ganska påtagligt bli den lite tyngre delen av graviditeten; den som gör att jag varje gång förstår varför det nödvändigtvis måste ta slut inom en relativt snar framtid. Ryggen gör ont, det trycker nedåt en massa, går jag snabbare än ren linktakt får jag sammandragningar och trampdynorna börjar värka igen - som sist. Och då kan ja knappast klaga på att jag skaffat mig någon stor övervikt. Eftersom jag av princip inte väger mig, vet jag faktiskt inte var jag ligger, men tröjorna passar fortfarande, bortsett från magen då.
Vid det här laget vet jag ju om att ryggen inte kommer värka mindre sen, trampdynorna är bortom räddning och tja, trycket nedåt ersätts ju av andra nedre känningar.
Men.
Rörelserna i magen är ju ganska fantastiska. Det är de som gör att jag både första gången och förra gången hoppades på att få uppleva en graviditet igen (och självklart det faktum att det förhoppningsvis kommer en helt ny person på kuppen). Den här gången sitter moderkakan i framvägg, vilket gjort att allt fördröjts en aning och bitvis är mycket mer dämpat och skumt, men när hen ligger så att hen kommer åt, slås jag alltid av hur otroligt det egentligen är det där med att bära ett barn inom sig.

Och så har jag börjat räkna ner. Räkna ner till ledighet. För jag är trött och rätt oinspirerad. Det rimmar illa med att jag har tre extremhektiska veckor framför mig med produktionskrav av ganska stora mått. Kul grejer, för visso, men ointresset är påtagligt. Helst skulle jag bara vilja ligga och stirra framför mig. DET är väl det scenariot som är minst troligt, för tillfället.

Glädjebesked

...inkom under veckan. Det visar sig att vi, trots allt, faktiskt fått plats på närmaste förskolan till båda barnen fr o m augusti!
Jag var helt inställd på att forsla tre barn in till stan under det kommande året och orkade inte riktigt ta ut den logistik-ekvationens nackdelar i förväg... Och nu visar det sig att det blir en vagnspromenad på fyra minuter istället för de nu 20 minuternas cykelväg. Ganska mycket bättre läge, får jag nog erkänna.

Fast sorgen över förlusten av alla de kontakter och vänner i form av personal, föräldrar och barn som vi fått under de 3,5 år som vi varit på den nuvarande förskolan är ett faktum. Allt har sina sidor. Det faktum att Pydd byter till Rubinens avdelning om en vecka, för att sedan gå där endast i 1,5 månad, känns lite lätt onödigt, men nu är det som det är.
Och det faktum att barnen byter förskola i samband med att det förhoppningsvis (om allt går väl) föds ett småsyskon, är kanske inte helt optimalt, men vi har en sommar emellan, så...

Det positiva, förutom transportsträckan och logistiklättnaden, är att Rubinen troligtvis hinner få lite vänner som följer med till förskoleklassen sedan och - förstås - att de gör flytten tillsammans. Så hade det kunnat drickas champagne, så hade det gjorts det ikväll! Jag tar mig lite choklad och gläds åt en ledig helg for once istället.