Rosa onsdag

Onsdagens outfit. Farmors gamla rosa blus under slipover. Jag älskar slipovers. Och ring från Berlin.

Om föräldraskapets biverkningar eller kanske fördelar...

Jag har varit vansinnigt arg. Är det fortfarande. Riktigt riktigt arg. Sådär så att jag har velat sätta på mig skorna, samla ihop mig, bege mig till ett hem och nita någon. Det skulle jag förstås aldrig göra, men så har det känts. Så känns det när någon är taskig mot mina barn.

Igår fick jag reda på att ett visst föräldrapar i sonens dagisgrupp gör inbjudningar till lekträffar via mailen och bjuder fler än hälften av gruppens 17 barn. Bjuder in till offentliga lekplatser där de sedan träffas. Nästan hela gruppen. Alla de äldre, treåringar och uppåt, utom just min fina Rubin och en av hans vänner.

Det handlar inte om att jag gärna skulle velat gå på en sådan lekträff med min son. (För i nuläget skulle jag hellre gå till tandläkaren och rotfylla mina tänder.) Det handlar inte heller om att man gillar vissa, men inte andra och att så är det ju och att det även måste få gälla för deras flicka. Om det nu är hon som bestämmer vilka som får komma. Det handlar om att man som förälder bör vara förebild för sina barn. Så tycker jag. Och eftersom man som vuxen VET att alla måste få vara med och att mobbning startar i det lilla och är något riktigt ont som lätt kilar sig fast i systemet, så är ett sådant här handlande fullständigt oförsvarligt. Det visar att det är ok att välja bort människor enligt eget tycke och smak. Några stycken som inte faller en på läppen. Antingen bjuder man väl alla eller de där närmaste som man leker med varje dag, tänker jag.

En av Rubinens två bästisar har blivit bjuden flera gånger, fick jag höra. Och vid ett av de här tillfällena hörde hans mamma de andra föräldrarna prisa "detta mycket fina initiativ" och jag kommer på mig själv med att fundera över varför den där lilla vidriga flickan inte gillar min fina pojke och vad de säger om honom, de andra barnen, om de nu säger något. Jag funderar på sådant istället för att fundera på i vilken form föräldrar som accepterar godtyckliga, irrationella urval i en grupp är stöpta. Mamman jobbar som lågstadielärare. Är det ok att bete sig så på hennes skola, undrar jag.

Hämndens ängel flög runt mitt huvud igår, men knuffades undan i morse av sin rationella syster; rättvisan. Jag ska ta upp det här - utan några utpekanden - på föräldramötet om en vecka. För jag är väl inte ute och reser?

Ljusröd tisdag

Med ämbetströjan under förstås. Ibland är variationsmöjligheterna inte så stora...
Bandet sitter förstås fortfarande på trenchen, men det behöver nog inte sägas.

Skär måndag

Dagens klädinköp var ett rosa band. Mycket smart idé, Frida!

Här är nytillskottet i garderoben kombinerat med vanliga trenchen, ringsjalen från American Apparel och en söndrig träningsväska från Eastpack. Inget annat rosa i sikte idag. Men imorgon så...

Teaaaaater

Gårdagens teaterdebut för storebror var en hit! Vi njöt båda av underfundiga och sympatiska kaninkompisar på Teater 23.

När jag tittade ut över barnsamlingen; de helt absorberade små människorna, fick jag tårar i ögonen över att det är så stort att få dela saker med sitt barn. Och ännu roligare när det man delar är riktigt riktigt bra! Mer sånt!

Ömsom skratt ömsom gråt

Från Rubinens rum hörs glada barnskratt. Och arga skrik.
Storebror kör just nu både bokstavligt och bildligt med lillasyster.

"Ska du sitta i vagnen?!" kluckar Rubinen och drar undan gåvagnen när Pydd gör en ansats att sätta sig. Pydd grymtar ilsket, men samma sak händer tre sekunder senare. Och igen. Och igen medan storebror skrattar förtjust.

Det har hoppats i sängen och bitits. Skrattats och gråtits hela morgonen.
Åh, så underbart det är att ha syskon! Underbart och jobbigt frustrerande på en och samma gång.

Och idag på väg från affären

...kom insikten igen som en fjärilsflock i magen. Jag är mamma till två. Jag är så oerhört tagen av att det är så det är. Två små människor som jag älskar högre än mitt eget liv och som jag däremellan blir så arg, trött och irriterad på att det inte går att riktigt greppa. Det är verkligen en resa att umgås med dem och det är en så ofattbar nåd att de finns där att ta i, pussa och krama. Och numera även att få lyssna på deras egna tankar.
Under är kanske det som livet mest är fyllt av, trots allt.