Hetta

Pocksan har ärvt sin mors extrema värmekänslighet och mår allt annat än bra i det fantastiska sommarvädret vi plötsligt fått. I vagnen (Phil&Ted) steks det lilla krypet bokstavligen till svettväta och svårnådd sömn och i babybjörnen sover hon inte så där överdrivet bra. Någonslags lösning har vi i vår underbara söderfönster-lägenhet där alla gardiner är neddragna till max och där fläkten är på. Hon har dessutom lärt sig hur en flaska fungerar och att måendet blir något bättre efter en slurk vatten.

Rubinen är mer som sin far och mår åtminstone inte fysiskt dåligt av värmen. Snarare har vi sluppit grälen om ytterkläderna de här dagarna, d v s han vill mer än gärna ta av sig eventuell tröja och skor när det är möjligt. Skönt. Imorgon blir det bad i plastpoolen hos mina föräldrar och förmodligen nakenlek hela dagen om hettan håller i sig. För Rubinens del alltså...

4 månader

4 månader av relativt soligt väder, bortsett från den lite tyngre åskvädersperioden som gjorde kvällarna långa och smärtande, har det varit med lilla L i huset. Hennes leende lyser upp hela rummet och hon ler och ler och ler. När hon ler blir det en liten rynka på näsan och man kan redan ana hur hon kommer se ut när hon ler i mjugg och njuter av att ha hemligheter som vi inte har en aning om...

Storebror fortsätter att vara den stora idolen och gissningsvis lär detta hålla i sig framöver.

Inte lika nöjd när hon ligger själv längre - L vill vara med. Hela tiden. Vissa dagar är det bära, bära, bära som gäller för att hon ska vara nöjd. Oftast räcker det att ställa sig framför spegeln ett tag för att leendena ska börja hagla igen. Eller ställa henne upp på fötter; för det är en riktig höjdare för denna enormt starka lilla tjej.

Vagnsinsatsen börjar bli för liten och det är inte så kul att ligga där under storebror och inte se något längre. Hur vi löser de två månader som är kvar innan hon kan sitta i sitsen - tja, vi får se... Babybjörnen är i alla fall en hit, men till skillnad från sin lite inbundne storebror är det redan roligast att vara vänd utåt mot världen.

Till min lite fula belåtenhet är hon väldans mammig och eftersom sonen är pappig så kanske det jämnar ut sig?

L tuggar och tuggar på sina händer och på allt som kommer i närheten av munnen, men ännu har inga tänder dykt upp.

Sover gör hon tämligen bra. Oftast blir det att hon sover mellan 20.30- ca 3. Ibland längre. Och morgontröttheten sitter i. Ofta är det lång tupplur i ca 1,5-2h på förmiddagen efter morgonmålet.
Idag startar en ny fas, för nu ska det introduceras mat.

Rösten är ett enastående instrument och hon använder den mycket och gärna. Små skrik, vokaler och ng-ljud samt något som låter som "hej" får vi höra mycket under de vakna timmarna.

Ju mer jag lär känna henne desto mer övertygad blir jag om att kärleken inte har någon gräns vare sig i hur många den kan omfatta och hur stor den kan bli!

Kaos

Övar mig just nu i att släppa taget en aning.
Gårdagen var tämligen kaosartad med heldag ute hos mina föräldrar; en dotter som vägrade vara annanstans än i mammas famn, en son som skötte sig anmärkningsvärt bra för sin trotsighet och en massa socker...
Eftermiddagen spenderades med finaste K, gott samtal trots två-barns-kaos och en middag bestående av grönsakssoppa enligt maken gjord på rester i kylskåpet.
Kvällen efter och under läggningarna handlade om vin, snacks, fina systern/mostern och bästa E som sällskap och så småningom tre avsnitt av under våren inspelade Grey.

Idag ska jag iväg och döpa en väninnas son i min kyrka. Helt oförberedd. Har helt enkelt inte hunnit tänka de där tankarna under veckan som gått. Jag förstår inte hur de gör som har flera barn hemma på heltid under hela veckan. Hur hinner man allt man ska hinna? Tur att vissa saker sitter i ryggmärgen. Som att hälla vatten på någons huvud t ex.

Heltidsmamma

Ja, eller det är jag väl i o f s hela tiden, men idag var allra första hemmadagen på vår fruktade 15-timmars-period.

Som nämnts tidigare har sonens tvåårsfyllande inneburit några smärre förändringar. Pappigheten som alltid varit ett faktum har nått nya höjder och läggningarna har blivit evighetshistorier. Båda dessa saker är kanske självklart försämringar (åtminstone i en mammas ögon). Eftersom inte heller läggningarna dagtid är möjliga utan att mamma/pappa ligger bredvid och inväntar sonens sömn, bävade jag något inför dagens andra eldprov (det första var att tillsammans med båda barnen möta upp en väninna och hennes dotter kl 9.30 för lektid).

Tillkallad för sömn-ändamålet var min käre bror som skulle passa Pocksan. Det gick. Skönt. En timme senare vaknade sonen någorlunda utsövd och vid det laget hade jag en sur dotter som behövde sova som sällskap. Som tur var somnade hon när vi kommit ut för andra gången idag (Fabulous!) på en promenad med familjeprästen, förbi både polishus, brandstation och synagoga.

Dock är dessa läggningar just nu ett rackarns aber. Ja, jag vet att det kommer se annorlunda ut så småningom; ja, jag vet. Men. I nuläget GÅR det inte att vara själv med två barn över läggningarna. Som tur är så ÄR vi ju också två (ja, inte dagtid förstås), men bara det att ensamheten är en omöjlighet, känns stressande, tycker jag.

Rubinen 2 år

Så har det gått hela två år sedan den där natten på MAS när sonen till slut pressades ut. Midsommaraftons morgon.

En bestämd och humörstyrd liten människa med ett enastående musiköra och fotbollsben. Han sjunger mer än vad han talar, men talet har börjat komma loss allt mer det också. Danska och svenska fraser blandas med varandra. När nya sånger ska läras in lyssnar han intensivt och när sången är slut säger han "Igen", tills den sitter med text och allt. Han gillar sina böcker, gillar när vi läser och berättar för honom, och kan sitta och titta allt längre stunder själv inne på sitt rum. Vi har också märkt att sångfraserna kommer igen som beskrivningar på situationer, oftast i helt korrekta associationsbanor. Att räkna och rabbla alfabetet (helst genom sång förstås) är också roligt.

Han springer mer än vad han går, otröttligt kan han ta sig fram kilometervis utan att vilja upp i vagnen, men än så länge är han för oförutsägbar för att jag ska våga släppa ner honom när vi är ute i stadsmiljö tillsammans och lillasyster är med.
Stolt storebror är han ju också och han pendlar mellan att vara ömsint och hjälpsam till att hårt trycka på henne och vara svartsjuk.
Han är oerhört kärleksfull; framförallt mot sin pappa för tillfället, men pussar och kramar utdelas även till andra av honom utvalda när andan faller på. Han har ärvt sin pappas matilska och blir mycket svår att nå fram till om blodsockret inte är på rätt nivå...

Dagis har blivit en allt tryggare plats och han har på senare tid börjat visa allt mer empati. Rubinen gråter när andra är ledsna och berättar också ofta om vilka barn som varit ledsna under dagen. Men framförallt är dagis ett ställe där det sjungs och där det finns cyklar att cykla på! Ett bra ställe m a o.

Han har blivit så stor vår lilla pojke, vår fina lilla rubin.

Kalas

Igår firades det. Något lite mindre än förra året när vi tyckte att alla vänner skulle vara delaktiga och med i det som nu är vårt liv. Det här året tycker vi förstås fortfarande det, men med alla nytillskott och tillägg överallt samt en stor kalashelg även förra veckan, kändes det svårt. Fördelen med det något mindre partajet var att det faktiskt gavs tid att tala med alla. Även fast mammiga dottern satt i famnen.

Rubinen har bytt ut favoritfrasen "Ha den" till slagdängan "Den är min". Denna fras brukades flitigt igår, inte minst när det blev konkurrens om ballongerna. Det fina i kråksången är ju att en dragkamp om en ballong oftast slutar med att ingen får den. Skön pedagogik det där...


Till dopet förra veckan fick Rubinen storbrorspresenter, varav följande bok som förbereder den nya tvåårsfasen något. Vi lär läsa den en hel del i sommar.


Tårta - traditionsenligt bakad av finaste mormostern -, kanelbullar, chokladbullar och diverse kex stod på menyn samt vin. Dock saft för de yngsta.

Firandet slutade i gräl mellan mamma och pappig son. Pappigheten har nått nya höjder som på senaste tiden i vissa fall gjort att jag inte ens får röra honom. Igår kväll utlöste det dessutom ett av de mer sällsynta vredesutbrotten. När så till slut även jag började gråta, blev sonen lugn och efter att ha snyftat i kapp ett tag genom vällingen, säger den lille bångstyrige:
-"Mamma ledsen i munnen. Ruben också ledsen."

Efteråt känner jag mig skamsen över att ha brutit ihop. Det finns ju tusen orsaker till varför det är som det är just nu. Man kan liksom inte begära att en tvååring kan vara rationell vad gäller svartsjuka, trötthet och intryck. Och samtidigt gör hans agerande mig så ledsen när jag stup i kvarten känner mig bortvald och oönskad. Jag ska vara vuxen. Jag vet det. Men hu så svårt det är.

Det...

här kan vi se fram emot om vi har oturen med oss framöver. Rubinens förskola är tapetserad med varningslappar. En midsommarpresent? Eller tvåårs, kanske?