Skumma dagar

Idag är jag så där osocialt trött. L sover i sin insats. Det är en syssla hon ägnat väldigt lite tid åt de senaste dagarna. I måndags och igår hade jag ett slags delansvar på en konferens som jag var med och planerade innan jag gick på föräldraledighet. En mycket spännande blandning av människor och spännande ämnen att avhandla. Tillika vuxenvärld fast med medföljande L förstås...
Ibland kan jag bli så irriterad på att hela föräldraskaps-biten straffar ut en från andra sammanhang. Jag vistades sammanlagt kanske 20 minuter i samtal på konferensens andra dag. All annan tid trilskades, skrek eller gnällde L.
Visst, jag vet att man bara får acceptera att livet har förändrat sig, men en liten del av mig skriker efter att ha saker så som de var tidigare. Innan barnen. Samtidigt skulle jag förstås aldrig byta bort mitt liv eller ens kunna tänka mig ett liv utan R och L. Men det tråkiga är och förblir att prioritet 1 blir att smyga ut i köket för att trösta en liten dotter som vägrar komma till ro istället för att tala om t ex konst i kyrkorummet.

Någonstans i mitten av min förra ledighet kände jag att jag bara längtade tillbaka till ett sammanhang där jag kände mig hemma (jobbet) men att jag samtidigt var livrädd för att gå tillbaka. Hjärnan fungerade inte som den skulle längre. Afasin var ett faktum, litteraturen som jag hade tänkt förkovra mig i under ledigheten hade inte blivit Proust och djup teologi utan på sin höjd några chic-lits och veckotidningar. Jag orkade inte ens se Kobra och Babel... Framförallt kunde jag inte följa en tanketråd till dess slut. Kopplingarna höll inte och jag kände mig dum dum dum. Så illa är det inte än, men jag vet att när sömnen brustit under ännu fler månader än dessa två är jag där igen. Med självförtroendet runt anklarna och en rädsla för att för alltid straffat ut mig ur mina älskade sammanhang.

Och ur dessa perioder har den största kärlek jag någonsin upplevt kommit. Så helt vansinnigt paradoxalt livet är.

Efter stormen

Trehundra drag med snorfridan, två dygns hårslitande och kris, en mamma på gränsen till nervsammanbrott och ett par trötta och överanvändna morföräldrar. Så kan de gångna dagarna sammanfattas.

Idag känns vändningen i luften. Solen har skinit, en kompis har varit på besök och lånat mammakläder (jag planerar ingen ny användning i det närmaste), sonen har varit strålande glad, dottern något mindre rosslig och ledsen (men kolikskriker nu i angränsande rum, hör jag).

I eftermiddags cyklade sonen och jag ut till de trötta morföräldrarna, lekte lite i sandlådan, gick en lång promenad och tittade på både hästar, kaniner, fåglar och otaliga hundar och cyklade sedan tillbaka igen allt under ett sjungande av Fem myror-låten "K som i början på...". Mycket populär just nu.

Imorgon konferens. Med förkylda och fortfarande gnälliga dottern närvarande hela dagen. Hu, vad har jag gett mig in på...

Hade egentligen bestämt mig...

... men kan uppenbarligen inte låta bli. Att gnälla och klaga, alltså. En riktigt pissig dag har detta varit trots utsikterna från början; fredag, trevliga möten, underbart vår(sommar)väder och trevliga människor i omgivningen. Ok, ett moln av giftig rök från anlagda bränder täckte Malmö under dagen och tvingade in R's dagis att sova i vagnar inomhus, men bortsett från det så har ju dagen varit perfekt.

Eller ja, bortsett från det OCH det faktum att L gnällt, gråtit och skrikit konstant sedan 6.30 i morse med undantag från någon kvart här och där då hon helt enkelt tuppat av av trötthet. Med tanke på vår tröskel för skrik numera, så är det först nu framåt kvällen som jag allvarligt börjat undra om det är något riktigt fel med henne? Öroninflammation? Något ännu värre? Jag hoppas någonstans på att det bara är en dålig dag för jag orkar helt enkelt inte treva i ovisshet just nu. Jag har varken tid eller ork, snarare. Snälla, låt detta bli den där jobbiga mardrömsdagen som imorgon bara är ett minne blott!

Förkylt

L har blivit förkyld igen. Storebror är boven. Eller ska jag säga dagis? Hon pendlar mellan käck, grinig och sova. Det är mycket sova, men det är faktiskt förståeligt med tanke på snorigheten. Man blir trött av sånt. Jag undrar vad jag skulle gjort utan näsfridan.


När R var liten (i hennes ålder - han är förstås fortfarande liten...) blev det aldrig av att använda den, trots en hel del sjukdom, men nu har jag fått användning för den under två perioder på inte ens två månader... Som sagt, vad göra utan? Och svaret fick jag av min kära mor, som berättade att när jag och min syster var små så sög pappa snoret direkt ur näsorna på oss. Tack Gud för utvecklingen....

Kolik: Akupunktur

I fredags var vi uppe i Helsingborg för akupunkturtillfälle 5. Skillnaden från R's akupunkturbehandling och denna är stickpunkten/punkterna (och såklart det faktum att vi inte behöver åka 3h tur och retur för ett enda stick...). R fick sina stick i tumvecket som tydligen är lite av generell triggerpunkt för diverse åkommor och manipulationer. L har än så länge fått sina stick i de övriga fingrarnas nedersta kuddar eller vad det kan tänkas heta.

Jag tycker att det hänt något. Inte minst kändes det som att vi såg lite av en vändning igår. Med erfarenheten av R så ropar vi verkligen inte hej än och förmodligen blir det återfall och tillbakagång redan ikväll (det funkar lite så), men trots allt var det så skönt att åtminstone få en skrikfri halvtimme att äta middag under efter R's läggning. Nästan lyxlördag m a o...

På ett sätt är det kanske tur i oturen att även R hade kolik, d v s att båda haft ungefär samma mönster. Jag kan tänka mig hur deppigt det måste vara för dem som inte upplevt begränsningen och frustrationen av kolikkvällar/nätter under sitt första barns spädbarnstid och råkar ut för det under det andras. Vi vet ju inget annat än det här. Tyvärr är ju L något lite värre däran än R vad gäller själva skrikbiten. R var mer konstant missnöjd och skrek inte kolikskrik varje kväll. L har ännu bara missat en enda föreställning. Och det var alltså igår.

Så här lugnt kan det dock se ut dagtid i vagnen (som R som sagt vägrade under sina första 3,5 månader, så vissa saker är ju också positivt annorlunda!).

Minnen

Satt igår eftermiddag ute hos mina föräldrar och funderade kring det där vad som skapar minnen. Främsta orsaken var att jag tidigare nu i veckan blev imponerad av R som kom ihåg att hans moster (min syster M!) hade gjort ett försök att mäta hans fötter när han stod med ryggen mot kakelugnen. Försöket gick verkligen sådär, men minnet av försöket skapades uppenbarligen och framkallades plötsligt av (tyckte jag) ingenting. "Mäta" sa R, ställde sig mot kakelugnen och sa sin mosters namn. Hmmm...

Så, igår alltså, där jag satt med en sovande L i famnen, funderade jag på alla de där ögonblicken som bara är vanlig vardag, som aldrig fastnar i minnet, men utgör en ihållande känsla av att livet trots allt är ganska fantastiskt/bra/uthärdligt eller vad man nu vill kalla just sitt. Igår när solen sken i ansiktet på mig, L snusade (utan skrik och gnäll) och R sprang omkring med sin mormor och blåste såpbubblor, sörjde jag lite alla de stunder som passerar och man befinner sig någon annanstans, de stunder som skapar "the Warm Fuzzy Feeling" och som tyvärr glöms bort som reella minnen i skenet av annat. Oftast tyvärr negativt annat. Å andra sidan, det är ju "the Warm Fuzzy Feeling" som bär under det där andra...

Vårdag i stan

Det här hade kunnat vara allt vi fick se av den fina vårdagen utanför fönstret, om ilskan inte hade lagt sig hos unge herr R i tillräcklig tid för en promenad före lunch...
Men det gjorde den och vi fick se ett vackert grönskande Malmö med alldeles för tunt klädda barn utan jacka och vuxna i t-shirt. Vad är det med sol och Malmöbor egentligen? 10 grader + och alla kläder åker av.


Jag köpte mig ett par nya sneakers. För på något sätt känns kilklack eller ballerinor och sandlåda som en dålig kombination. Det blir helt enkelt en sneakerssäsong. Och på tre röda sekunder gick det. Småbarnsmammans inneboende effektivitet visade sig igen.