Födelsedagskoppen

Firad fint på sängen av glad familj med tjusig present! Kan t o m gå lite bättre idag än igår, men misstänker att även en slags foglossning sällat sig till de många graviditetskrämporna...

Österlentid

Under snart en vecka har vi tagit semestern österut och spenderat tid i sommarhuset som vi lånar av svärföräldrarna. Det hjälper avkopplingen att byta miljö och livet är rätt enkelt här.

Idag är det fyra veckor till den beräknade tiden är inne och jag vaggar mest omkring och känner mig rätt otymplig. Jag är inte gigantisk, men känner mig det ändå.
Tränat har jag inte gjort sedan december (trots inhandlat träningskort), fast det är inte lättjans fel utan alla sjukdomar och skräp som detta året bjudit på. Det tycks ha varit ett rätt sjukt år för de flesta av mina vänner och bekanta; kanske inte omöjligt att den helt otroligt dåliga sommaren här nere i Skåne förra året är att skylla på...

Snart ska möte hållas om vad nästa steg med Rubinens njurar är och kanske blir det kirurgiskt ingrepp av något slag. Vi får också besluta om hur vi går vidare med den extremt dåliga vårdgången i detta också. Det gör lite ont att mina i grunden positiva bilder av vården ska bli så härjade av det här.

Skönt med respit från allt just nu i alla fall. Och positivt ser jag fram emot den kommande månaden.

Funderingar i juli

Det är juli och jag har så länge nu varit utan ord, men inte på ett dåligt sätt. Jag både saknar och saknar inte att uttrycka mig och bidar min tid för att se vad som kommer hända här framöver.

Just nu är vi på Österlen efter en vecka där vi varit uppdelade; jag i hemmahuset, barnen här och maken utomlands. Jag småjobbade och vilade om vartannat och passade på att gå på bio. Det kommer förmodligen dröja ett tag tills jag gör igen efter augusti.

Det har varit rätt tungt med hela utredningen kring Rubinens mage som visat sig handla om njurarna. Och det där med att leva i konstant oro (vilket man iofs alltid gör när man lever med barn) är påfrestande både för hjärta och huvud. Förhoppningsvis är vi visare när sommaren kommit till sitt slut.

Det var även rätt känslomässigt jobbigt att säga hejdå på dagis och lämna människor - både barn och personal - som vi levt så nära i 3,5 år. Dagen var passande regntung och grå och mina tårar var ett faktum. Jag har svårt för separationer. Det vet jag. Men jag trivs ju faktiskt med att det är så. Det är ju jag och kanske är det också därför jag drar mig så för att ta ett beslut om den här platsen?

Majkärlek

Syrenblomning, körsbärsblom och sköna (nåja) cykelturer med barnen till dagis på morgnarna.

Ny avdelning (Rubinens), ny förkylning med förfärlig hosta och nya envisheter och primadonnefasoner, men också många skratt tillsammans med den stora lilla treåringen.

Nytt läkarbesök med magont (som inte var urinvägsinfektion) och äntligen kallelse för njurundersökning, däremellan vredesutbrott och "ALDRIG I LIVET", men också pussar, kramar och mycket tankar i den lilla - snart femårige - pojkens huvud.

Nästan avbockat på jobbets helt absurda att-göra-lista, där jag tjänstgjort på 7 av 9 mässor på senaste tiden och samtidigt haft alla kursuppgifterna att ta tag i. Inga passande kläder, fortfarande ingen träning och tyvärr ingen läsro, mest rumble.

Utetid i trädgården, trötthet, glass, sol, vind och regn om vartannat.

Träffar med vänfamiljer och kvällar i extrem trötthet framför tv:n.

Maj, so far, i ett nötskal.

Första maj

En stilla dag på jobbet med tusen (mja) olika skrivuppgifter, en kittlande bebis i magen och en kopp kaffe medan barnen har kvalitetstid med farmor och farfar. Kort sagt, en bra stund!


Och där blev det en magbild också, fast hemifrån...

Måndagsläggningar

Ofta tar det ett bra tag för mig att se mönster i tillvaron och kanske är det i grunden bra; man blir mindre fördomsfull då, inbillar jag mig.

Fast ikväll uppfylls ett mönster som jag redan för ett antal veckor fann, nämligen de extremt sega måndagsläggningarna. Jag kan bara spekulera i varför det är just så här hos oss, men ATT det är, ja, därom råder ingen tvekan.

Efter en lång dag på dagis (ja, här är vi inte lediga...), styrde vi ut för att fira min mosters födelsedag och landade hemma igen efter mycket spring och rörelse vid 19.30.
Och fortfarande ligger Rubinen och vrider sig.

Dessutom är vi i en lång fas av väldigt osjälvständiga och separata läggningar och det innebär att det blir många minuters liggande vid sidan om två ålande och tjattrande barn innan läggningen är färdig. Jag VET att faser tar slut, men kan inte annat än sörja den kvällstid vi fortfarande hade när det bara var Rubinen som krävde sängsällskap för att somna. Det här är segt. Faktiskt. Och just idag inte alls mysigt.

Kroppen tar över

Nu börjar det ganska påtagligt bli den lite tyngre delen av graviditeten; den som gör att jag varje gång förstår varför det nödvändigtvis måste ta slut inom en relativt snar framtid. Ryggen gör ont, det trycker nedåt en massa, går jag snabbare än ren linktakt får jag sammandragningar och trampdynorna börjar värka igen - som sist. Och då kan ja knappast klaga på att jag skaffat mig någon stor övervikt. Eftersom jag av princip inte väger mig, vet jag faktiskt inte var jag ligger, men tröjorna passar fortfarande, bortsett från magen då.
Vid det här laget vet jag ju om att ryggen inte kommer värka mindre sen, trampdynorna är bortom räddning och tja, trycket nedåt ersätts ju av andra nedre känningar.
Men.
Rörelserna i magen är ju ganska fantastiska. Det är de som gör att jag både första gången och förra gången hoppades på att få uppleva en graviditet igen (och självklart det faktum att det förhoppningsvis kommer en helt ny person på kuppen). Den här gången sitter moderkakan i framvägg, vilket gjort att allt fördröjts en aning och bitvis är mycket mer dämpat och skumt, men när hen ligger så att hen kommer åt, slås jag alltid av hur otroligt det egentligen är det där med att bära ett barn inom sig.

Och så har jag börjat räkna ner. Räkna ner till ledighet. För jag är trött och rätt oinspirerad. Det rimmar illa med att jag har tre extremhektiska veckor framför mig med produktionskrav av ganska stora mått. Kul grejer, för visso, men ointresset är påtagligt. Helst skulle jag bara vilja ligga och stirra framför mig. DET är väl det scenariot som är minst troligt, för tillfället.