Glädjebesked

...inkom under veckan. Det visar sig att vi, trots allt, faktiskt fått plats på närmaste förskolan till båda barnen fr o m augusti!
Jag var helt inställd på att forsla tre barn in till stan under det kommande året och orkade inte riktigt ta ut den logistik-ekvationens nackdelar i förväg... Och nu visar det sig att det blir en vagnspromenad på fyra minuter istället för de nu 20 minuternas cykelväg. Ganska mycket bättre läge, får jag nog erkänna.

Fast sorgen över förlusten av alla de kontakter och vänner i form av personal, föräldrar och barn som vi fått under de 3,5 år som vi varit på den nuvarande förskolan är ett faktum. Allt har sina sidor. Det faktum att Pydd byter till Rubinens avdelning om en vecka, för att sedan gå där endast i 1,5 månad, känns lite lätt onödigt, men nu är det som det är.
Och det faktum att barnen byter förskola i samband med att det förhoppningsvis (om allt går väl) föds ett småsyskon, är kanske inte helt optimalt, men vi har en sommar emellan, så...

Det positiva, förutom transportsträckan och logistiklättnaden, är att Rubinen troligtvis hinner få lite vänner som följer med till förskoleklassen sedan och - förstås - att de gör flytten tillsammans. Så hade det kunnat drickas champagne, så hade det gjorts det ikväll! Jag tar mig lite choklad och gläds åt en ledig helg for once istället.

Och ett effektivt sätt att inte få något gjort av allt som ska göras...

är att spela Rumble. Å andra sidan tömmer det huvudet väldigt bra och gör mig motiverad att jobba när jag väl spelat. Win-win, gissar jag...

Vardagsmödor

Bland allt jobb, jobb och åter jobb i en arbetssituation som nästan är absurd (vi är tre av ordinarie fem präster i tjänst sedan en och en halv månad tillbaka) har sjukdomskomat för tillfället släppt. Det är skönt. Och kanske inte bara skönt utan helt nödvändigt för att livet överhuvudtaget ska kunna levas.
Pydden är med sina dryga tre år inne i en fas (?) där ALLT gråts och gnälls åt. Allt.

- Kan du vända klänningen; den är bak-o-fram?
- Uuuuuääääähhh
- Kan du komma hit så att jag kan borsta dina händer/ditt hår?
- Uuuuuuuäääääääähh
- Kan du plocka upp din jacka från golvet/lägga leksaken på ditt rum/duka fram en tallrik?
-Uuuuuuääääääähhh
-Nu är det dags att gå in på dagis!
-Uuuuuuäääääääääääääääääääh

Jag funderade vid något tillfälle när Rubinens trots var på sitt klimax, hur man skulle kunna ta sig igenom den fasen med förståndet i behåll. Nu känns den typen av trots, med en tokvåldsam 2,5-åring som motsatte sig allt, som en barnlek i jämförelse med denna. Då kunde jag åtminstone rå på honom och bära honom. En välvuxen och välartikulerad liten trotsperson är långt svårare att bestämma åt. Vi försöker hitta bra rutiner för att underlätta de olika gnällstegen en vanlig morgon, men brister något av dem - ja, då är vi tillbaks i uuuuäääähh igen.

Framför mig hägrar fyra veckors 150%-igt arbetstempo och det är nu som klostertanken lockar som allra mest. Tänk att få helhjärtat ägna sig åt något, något alls, under en period? Tänk om det gick? Tänk om man kunde släppa allt annat...
Och jag vet i allt detta att det finns tusen och en saker att glädja sig åt. Det gör det:

Jag lever, vi lever, vi kramas mellan gnällsessionerna, jobbet är inte bara jobbigt utan också kul, jag har hunnit med några riktigt riktigt livgivande möten med de finaste av vänner och bortsett från de myckna sammandragningarna i magen så tycks det leva runt där inne också. Dessutom är ju faktiskt våren här. Äntligen. Äntligen.

Livets gång

Och så har det nästan gått en månad igen sedan jag formulerade mig här. Tiden räcker inte till. Till något egentligen.

Jag funderar på vad jag gör och kommer fram till: jobbar, kör vardagsracet (när jag inte jobbar kväll eller helg), äter, stupar framför tv:n och sover. Och har dåligt samvete för allt det där andra som inte hinns med/orkas med just nu. Vissa saker vågar jag inte ens beröra med tanken med vetskapen om hur mycket det är att ta tag i.

All sjukdom i februari/mars/april har varit rätt seg. För tillfället har Pydden vattkoppor och hade det inte varit för mina föräldrar, skulle livet varit ganska omöjligt i denna stund. Jag är chef på jobbet den här veckan och maken har en deadline nästa vecka.
Två penicillinkurer fick slutligen bukt med mina bihålor, men jag låter fortfarande förkyld, påpekar folk, och träningen är ännu inte igång efter fyra månaders krasslighet.

På det stora hela låter det rätt negativt, när jag läser vad jag skrivit hittills och, hmm, 2012 har kanske inte varit till min största belåtenhet under sina första tre månader.
Fast jag har hopp.
Faktiskt.
Kvarskatten till trots, är det rätt gött att bo i hus och nu när jag känner mig lite friskare är det inte en dum tid att vara gravid. Jag gillar det faktum att jag dagligen cyklar sammanlagt 40 minuter, njuter fortfarande av de nästan två ensamma dygnen med maken över påsken och jag stortrivs med att vara handledare åt ytterligare en praktikant. Dessutom KAN jag äntligen ha fått napp om ersättare för mig under den tid jag ska vara ledig och jag känner relativt lugn i om det skulle bli så.

Det är vår i Malmö. Kall, men dock.
Jag har två och en halv månad kvar till ledigheten börjar med stora mängder uppgifter att bocka av, men ljuset och fågelsången... Ja, våren i Malmö är sannerligen inte dum.
Kanske blir jag bättre på att formulera mig här, kanske inte. Det får tiden utvisa.

På institution

Befinner mig i akutens väntrum för eventuell spolning av en extremt trilskande bihåla. Sjukdomskänslorna har varit monumentala i två veckors tid och igår bara grät jag.
Bara genom att vara här känns det dock något bättre och jag passar på att läsa kurslitteratur och fundera över sjukskrivning.
Är det ens möjligt liksom?
Men nu blir det vändning. Det måste det ju vara bli!

En ögonblicksbild från en sjukstuga

Känslan av att inte kunna andas med näsan alls är nästan klaustrofobisk. När jag läste i FASS om att man bör kontakta giftcentralen om man överdoserar otrivin, kände jag mig lätt matt. I natt kl 2 när jag hostade loss lungorna kändes alternativet att INTE ta en dos otrivin till som att injicera en giftspruta...
Förhoppningsvis kan jag konstatera feberfrihet imorgon och bestämma då hur jag gör med begravningar, förberedelser för helgen och annat smått och gott...

Maratondans

Sjukdomarna har avlöst varandra här och i fredags gick äntligen båda barnen på dagis igen efter nästan två veckors sjuka. Då passade jag på att vara på utbildningsinternat med mycket trevliga meddeltagare.
Bortsett från en liten grej då. En medelålders man i gruppen envisades med att konstant hosta rakt ut i det ganska dåligt ventilerade rummet. Dag tre var 8 deltagare dåliga och igår kom även min hosta. Och snuva. Samt förfärande trötthet.
Fatta att jag varit sjuk sedan nyår med någon liten dags paus mellan omgångarna! Det går inte att se förlåtande på sådana (manliga) idioter som inte förstår att sjukdomar tenderar spridas om man inte verkligen är försiktig...