Aj

Torrsprickor på tummarna är en av de värsta vinteråkommorna jag vet, näst efter kräksjuka förstås. Den där smygiga och ilskna smärtan, som dessutom brukar följas åt med trasiga nagelband, raspiga händer och skivade naglar, är inte att leka med. Jag är för slarvig med att använda plasthandskar, helt enkelt.

Motsägelser

Gårdagskvällen spenderades med denna bok, Fem gånger mer kärlek, som ligger som underlag för ett studiecirkelsmaterial som vi planerar att använda på jobbet.
Efter första kapitlet tycker jag redan mycket om det som skrivs och jag har redan tänkt en hel del på vad som kan förbättras i min relation till barnen (för allt kan ju förbättras).

Idag är det dock första dagen av DEN tiden i månaden och jag är allt annat än tolerant, tålig och lyhörd. Tyvärr är jag också ensamroendes skutan fram till imorgon kväll. Följaktligen fick jag ett rejält blåmärke i min tumme när jag slog handen i bordsskivan efter (vad jag tyckte) en väl lång session av trams vid matbordet som bara inte gick att bryta.
Motsägelser i vardagen. Och skam på en tumme.

Ett brutet löfte

En gång i tidernas begynnelse (eller snarare för sisådär ett antal år sedan) lovade jag mig själv att aldrig någonsin inhandla crocs eller skor i liknande form och utseende. Inget ont om de som innehar sådana skor, men tanken att själv springa omkring med ett par kändes... olustig.

Löftet bröt jag häromveckan då både jag och maken fått bevittna Pyddens rörande och extremt övertygande besatthet av de övriga dagisbarnens crocsliknande skodon samt personalens vittnesbörd om hur hon ständigt stal crocsskor av de andra barnen.
Och idag köpte jag ett par till en avundsjuk storebror också.


Jaha, vad händer härnäst? Vilka löften bryter jag nästa gång?

Det känns inte som jag

Ibland kan till synes ytliga frågor ta upp en del tankekraft. Som idag, när jag för tredje gången har på mig en kofta jag köpte på Maria Westerlind-rean och även den här gången känner mig som en pudel. Koftan är fin, det tycker jag ju, annars hade jag inte köpt den, men den är nog inte jag.


Nu ska jag ägna mig åt viktigare saker, som mina predikningar till söndag...

I taket lyser stjärnorna

Vi ser på film på mitt jobb. Jag tror att jag kan ha nämnt det tidigare. Film med en kopp te och efteråt ett samtal om vad filmen väckt.
Om jag får välja, är det så jag vill se på film. Just få nämna i ord det som hänt med mig;
vad som väckts under filmen. Oftast i alla fall. För ibland kan det bli för personligt för att lyfta i en grupp med människor jag inte känner och då väljer jag att istället fokusera på det jag KAN tala om. Jag tycker nog generellt att film inte riktigt ska stå för sig själv okommenterad, men det vet jag att inte alla håller med om.
Igår såg vi i alla fall "I taket lyser stjärnorna" och efteråt lät jag bli att släppa fram en del.


Föräldraskapet har verkligen gjort att vissa ämnen är för smärtsamma att ta upp och måste hållas på avstånd när jag jobbar. Annars går det bara inte.

Helgens glamour

På övre bilden är det lördag och armbandet har en och annan glittrande sten. Glamourmomenten handlade dock framförallt om att bli bjudna på middag i Studentstaden några mil norrut. Inte dumt alls på en lördag i februari.
Söndag är jobbdag och inga klackar syntes någonstans (jag lovar dyrt och heligt att de kommer dyka upp snart...), däremot ett omskrivet ikonarmband som jag faktiskt inte använt förrän idag. Premiärglamour på gudstjänst.

Det syns inte, men...

...armbandet glittrar. Och jag har ännu inte bytt om till "hemmaklädsel". Plötsligt känns det hur glamoröst som helst.