Pydden 1,5 år

Med en rynka på näsan och ögonen lätt ihopknipta charmar hon världen.
På dagis kallar de henne fröken Gps p g a den starka önskan hos personalen om en sändare inopererad i hennes snabbspringande lilla kropp. Ute i kapprummet håller hon hov med sina pojkvänner när hon inte hänger på Rubinens avdelning tillsammans med storbror och hans bästis. Och på dagis får hon alltid vara med de stora killarna, lillasyster. Det är där hon trivs bäst.
Hon klättrar som en apa. Upp på mormor och morfars tak. Högst upp på klätterställningarna. Upp på bordet där hon passar på att ta sig en jämfotahoppdans. Hon älskar att hoppa i våra sängar och slänga sig handlöst bakåt.
Musik är ständigt med i bilden. Hon dansar när vi sätter på musik och sjunger både högt för oss och för sig själv när hon pysslar med sitt eget då och då.

Ibland har jag svårt att skilja på vem det är som pratar; Rubinen eller Pydd? Hennes uttal blir klarare och klarare och hon kan mycket väl sätta ihop både fyra- och fem-ords-meningar utan problem.

Maten som aldrig varit något problem tidigare har börjat sållas lite. Viss mat gillar hon inte, men det intressanta är att det är ganska otippade saker som risgrynsgröt som plötsligt inte faller henne på läppen. Allra helst sitter hon bredvid storebror när de äter, hopträngda på hans stol, men nu får hon en likadan så vi slipper käbblet som ackompanjerar varje måltid.

Klä på sig ytterkläder är pest och hon är väldigt kräsen vad gäller vilka plagg hon vill sätta på sig. Då får man lura på henne kläderna på annat sätt, men den oförrätten glömmer hon snabbt. Hon är inte långsint.
En lite primadonna med ett hiskeligt humör är vad det blivit av lillasyster hittills, men när hon ler och mumlar "felåt" mot stället hon precis attackerat med sina skarpa små tänder, kan man inte vara sur någon längre stund.

Ladda om

Imorgon åker maken på välförtjänt egentid tillsammans med sin far och jag spenderar de närmaste fyra dagarna med the Dynamic Duo. Förhoppningsvis kommer de att hålla en något lugnare profil än under den gångna veckan då de bråkat nästintill konstant och tillfogat varandra bett, klös- och nypmärken samt diverse blåmärken. Det lustiga är att de mellan ronderna älskar varandra sanslöst. Eller det är inte så lustigt, för det är ju så det är att ha syskon. I alla fall enligt mina egna minnesbilder.

Min största hålla-andan-grej inför veckan som kommer är dagis. Hämtningen i fredags drog ut till en 45-minuters-historia på grund av ett visserligen behövligt samtal med en i personalen på Rubinens avdelning, men eftersmaken är fortfarande bitter. Jag känner att de där magkänslorna av misstanke och kritik gentemot avdelningens organisation och personalens attityd till jobbet - företagsklimatet, helt enkelt - är bekräftade. Och i veckan är det jag som lämnar och hämtar. Varje dag.
Tvåa på oroslistan är vab. För det hänger också på mig i veckan och det finns vissa saker som är svåra att ställa in. Som begravningar, t ex.
Men mest är jag nog laddad. Nu är det liksom dags att testa att rutinerna håller och att vi faktiskt också kan ha det riktigt trevligt ihop. Utan tjat och gnäll. (Och det sistnämnda är mest riktat som en käck uppmaning till fröken Gnällspik som just nu skulle kunna driva en stridspilot till vansinne och misslyckanden genom sina gnällattacker...)

Är det här det var festival?

Eftersom jag är född och uppvuxen Malmöbo är min relation till festivalen något komplex. Jag erkänner att det finns mängder med roliga saker att vara med om under veckan, men avskyr att staden invaderas av människor som bryter stadens vanliga tempo. Att ta sig från hemmet till centralen tar dubbla tiden, att springa ärenden på de vanliga ställena är omöjligt, för man måste trängas med langos, ballonger och småfulla kranskommunare.
Ok, nu låter jag snobbigt negativ och egentligen är det fullt möjligt att stå ut den där veckan om året. Det gör jag ju varje år. För man kan ju också passa på att se Oskar Linnros sjunga gratis på jättescen och träffa en av de allra finaste som man nästan aldrig träffar, dricka vin på uteservering med henne, äta middag på tapasställe och stanna tills personalen vill att man ska gå hem. Och fortfarande ha tusen saker att säga varandra. Men det kan man också göra när festivalen är slut förstås.
Och när man kommer hem och klär av sig för natten är det också fullt möjligt att man upptäcker ett gigantiskt hål i rumpan på de fina röda byxorna som hängt med hela dagen genom jobb, konsert och utehäng. Det är alltså fullt möjligt.

Livets väsentligheter

Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.

Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.

I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.

Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.

Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.

Regnet det bara öser ner...

De senaste två veckornas regnoväder, ljusets färgförändring och det påsmygande kvällsmörkret skvallrar med tydliga ord om höst. Jag har egentligen inget emot det, annat än det där som kommit med föräldraskapet till - jobbigare påklädningar, invändigt blöta gummistövlar, leriga överdragsbyxor (parat med daglig rengöring av Rubinens byxor som är smutsiga på annat vis...) och vissa svårigheter att spendera kortare stunder utomhus efter dagis.

Vi tycks samla på gummistövlar, för som vanligt vet jag inte vilka storlekar mina barn egentligen har. Så loppisfynd får fylla luckorna och så får de helt enkelt ta dem de gillar bäst. Och gummistövlar är aldrig svårt att få på dem. Aldrig. Däremot är inte regnkläder i övrigt någon hit.

Igår tog jag in höstens tema ytterligare och såg "Singin' in the rain" på operan och efter det kändes inte regndropparna idag så svåra att hantera. Snarare saknade jag mina steppskor som jag en gång ägde. Snygga som attan var de. Jag har ett par snarlika Campers som kommer vara flitigt använda i höst.

Sura kart

En viss treårig ädelsten har hamnat på en tråkig plats i sin utveckling just nu. Vi har satt igång en utredning om hans lilla upproriska och uppsvällda mage och hoppas någonstans att det hänger samman med vartannat. Humöret och magen. För någon som jämnt har ont kanske också får lov att vara irriterad och sur mest hela tiden. Det är ju bara att gå till sig själv och snabbt inse att det kan finnas en koppling. Men det tär på familjetiden, det gör det verkligen...
På dagis märker de som vanligt inget, men Rubinen är typen som lider i tysthet. Lekandes raklång med magen pressad mot golvet. Intressant att så många lekar går att leka så...

Utsikt från ett fönster

På jobbet, som jag ju egentligen inte pratar om här, är det rörigt. Alltså i den yttre bemärkelsen. Det mesta ska lösas under hösten som är på intåg, men mycket kommer fortsätta vara rörigt.
Jag går varje morgon genom en byggarbetsplats till jobbet och har firat gudstjänster på en annan under merparten av året. Lite häftigt är det med påminnelsen om att vi aldrig är färdiga, ett ständigt bygge, allihop..