Jobb och skyfall

Arbetslördag med dop och vigsel. Dagen har vadat i regn. Cykelturen till kyrkan för sista jobbtimmarna gjordes som tur var i uppehåll, men så fort brudparet begav sig på sin vandring runt knuten mot intåget började himlen öppna sig igen.

Familjen min väntade bakom kyrkan efter vigseln. I skyfallet. Och hela mitt jag fylldes av värme och fjärilar när jag såg dem. Mina. Mina fina fina.

Sedan började gnället och lekplatsen vi åkte till var helt vansinnigt våt. Överdragsbyxor och regnjackor gjorde ingen skillnad. Och Rubinens byxor blev dessutom våta av kiss. Åskmullret och blixtarna drog igång och cykelfärden genom en spöklikt människofri men syndaflodsfylld stad blev som att cykla i havet. Våra regnkläder var genomvåta. Barnen satt oskadda i sin lilla kur och hörde på regndropparna som var stora som spelkulor.

Väl hemma firade vi att Rubinen lyckats sitta på toaletten hela två gånger idag med lyckat resultat och tågbanan utökades med en kran och två skenor.
Nu återstår predikan.

Att planera sin tillvaro

När så hösten är här igen blir det än en gång aktuellt att dela upp de där veckorna och dagarna. I förtid.
Det handlar givetvis om vab.
Än är vi inte där, men snart så, snart.
Och det värsta jag vet är att bli tagen på sängen. Så för att underlätta allt i livet drar vi - jag och maken - fram våra kalendrar, kryssar, effektivitetsplanerar och skaffar oss garderingar. "Ok, den dagen har jag begravningar, så då får du vara hemma eller rycka ut om något händer...". "Den dagen är jag bortrest." "Hmm, ok, jag skjuter mötet till den veckan istället."

Eller också kan man helt enkelt strunta i arbetsgivaren, som själv är en rent usel planerare, strunta i att ständigt vara juste och försöka slå knut på sig själv för att ingen ska komma i kläm och låta honom bli tagen på sängen. Jag har faktiskt god lust ibland. Inte minst efter två panikändrade dagar i slutet av augusti/början på september som ställer till det rejält. Jag har god lust.

Nystart

Idag var första dagen på resten av vårt liv. Och, ja, första dagen tillbaka på jobbet och dagis.

Det var med en liten oro vi gick och lade oss igår kväll och det var med lätt desperation vi konstaterade i morse att vi nästan inte sovit något alls pga en nattstrulande Pydd, något som faktiskt - peppar, peppar - inte händer så ofta längre.
Men givetvis i natt, då. Rubinen vaknade självfallet även han av den sura lillasystern.

Med tanke på hur lite sömn som fanns i allas våra kroppar var det ett under att dagislämningen gick så bra. För det gjorde den verkligen. Även för Pydd. Som när hon kom in på sin avdelning gick raka vägen fram till brödraparet och kramade dem i tur och ordning. Sedan sa hon "hejdå" med lätt dramatik i rösten och så gick vi vidare till Rubinens avdelning där han hittade en av de bästa kompisarna som också blivit blöjfri i sommar. Kompiskissandet kunde börja. Två stolta och stora pojkar brydde sig inte ett dyft om att jag gick och jag fick tvinga till mig en avskedspuss. Suck. Men även suck av lättnad.

Jaha, så var den igång då. Hösten. Och jag känner redan ett styng av halsont. Det kunde man väl ge sig på.

Syskontillvaro

Varje gång jag ser mina barn och det band de har, trots allt, blir jag alldeles alldeles varm i hjärtat. Det känns som att vi gjort något bra. Jobbiga tider belönar sig och har uppenbarligen gjort det så mycket tidigare än vad vi beräknade. De slåss, bråkar och skriker åt varandra, men det kramas spontant och pussas lika spontant. Ofta hör man en liten storebror ropa "Kom, Pydd, så myser vi!" Och det gör de faktiskt. Och så bryts förstås lugnet av ett illskrik inom kort, men så är det. Också.

Skrattfest

Rubinen är som kanske tidigare anats inte direkt allätare vad gäller föda. Pasta plain. Det äter han allra helst. Därefter kommer vitt bröd med smör. Och mjölk. Vissa dagar köttbullar och korv, men bara vissa dagar. Bananer funkar också. Päron. Bär direkt från busken. Melon. Kakor, chips, popcorn och godis såklart, fast det blir det ju inte så mycket av om vi får bestämma. Sedan tar det liksom stopp.

Rubinens ömma mormoder gjorde ett lyckat avbrott i pastafesten häromdagen då hon bekräftade den fula minen som följde på korv- och gurkaintaget och sa att han väl kunde göra en ny sådan min varje gång han åt något som inte var pasta. Ok, tyckte Rubin, så länge vi andra kontrade med våra fulaste miner när vi åt något. Succé!

Så just nu spenderas våra måltider med idel fula miner. Idag en hel skål med linssoppa. Lång och ansiktsmasserande måltid. Och Pydd hänger på, ivrigt skrikandes: "Iddis också! Iddis också!" Och så följer en ful-min-kavalkad från lillasyster med. Vad gör man inte för att storebror ska äta mångsidigt och näringsriktigt...

Sentimental journey

inombords.
Det är jag vad jag ägnar mig åt.
Varje år tycks det komma en sådan period när grubblandet och känslorna tar över. Eller, ja, kanske fler än en, om jag ska vara ärlig. Att fundera över allt det där som jag tycker att jag varit med om att välja är dock ett mindre problem än om jag upplevt att det valts åt mig. Det tycker jag inte.
Så jag bidar min tid, väntar ut känslan och tänker att det mest handlar om sorgen över tid som flyr och en spaning efter ny tid som jag kan förfoga över på något sätt.
Under tiden försöker vi få Rubinen att bli vän med toalettupplevelsen vid bajsande och det tycks vara en uppgift för gänget i Mission impossible. Och det gänget, kära vänner, det är på semester.

Stor vrede i liten kropp

Som tidigare nämnts så har en del två-årings-typiska beteenden försvunnit från Rubinen till förmån för mer tre-årings-typiska sådana. Mestadels är det ju på gott. För treåringen är en betydligt bättre kommunikatör än tvååringen. I Rubinens gestalt i alla fall. Och de där jättemega-utomjordings-utbrotten har blivit klart färre, men när de kommer, ja... Då är de i världsklass. Som idag.

Ibland känner jag mig maktlös. Ibland, säger jag, men menar förstås ganska ofta om man ska ta hela föräldraskapet i beaktande. Och det kanske är bra, för makt är inget man ska skoja om i relationen med de som är i totalt beroende av en själv. Makt är ansvar och maktlöshet, ja, det är ju också ett slags ansvar, i alla fall om maktlösheten är en känsla hos föräldrarna.

Rubinen kräver mycket av mig. Jag tror att det är våra personligheter som skapar den spänningen. Där Pydden har mig som i en liten ask, där tar det tvärstopp och blir en enda stor härva med Rubinen. En härva som ligger på mig att lösa och reda ut. Ett totalt vuxenansvar. Och det gör oftast så där vansinnigt ont. Men det är ju bara så. Så är det.

Ingen behöver härmed oroa sig för att det skulle vara olika starka känslor till de båda syskonen. Så är det självfallet inte. Men att inte erkänna att de två barnen gör två helt olika saker med mig, det skulle vara att fara med lögn och osanning. Och nog lär jag mig något om mig själv alltid. DET kan ju inte vara annat än bra.

(Och när vi blivit sams igen är jag så där enormt förälskad i honom så att hela jag är i upplopp.)