Explosion

Det finns de som flyttar till förort eller åtminstone hus med orsaken att stan är så farlig för barn. Jag kan hålla med. Den är farlig för oss alla. Det är ju farligt att leva och röra sig överhuvudtaget.

Där jag växte upp var det golfgreens-putsade gräsmattor, hus efter hus efter hus med likadana elljusstakar i fönstren vid jul, inofficiella lämna-företrädes-regler och leka på gatan-tillvaro. Men, vi hade vår beskärda del av blottare, mobbare, misshandel och annat trevligt; allt som man vill skydda sina barn mot.
Jag tror inte det finns ett enda rätt vad gäller hur man låter sina barn växa upp. Valet måste vara familjens gemensamma.

I natt briserade en rejäl sprängladdning på vår gata. Jag missade den uppenbarligen, slagen-i-huvudet-tungt sovande i sonens rum efter några härliga störningstimmar av lilla tandfröken. Maken vaknade av att sovrumsfönstren skakade av en horribel smäll och mötte grannarnas ansikten i fönstren mitt-emot. En uppgörelse. En "liten" sprängladdning. En hel lokal fullständigt sönderblåst. Jaha. Alla "tänk om" som figurerar i mitt huvud är lyckligen lite dåsiga pga nattens övningar. Men jag frågar mig igenom allt det här ändå, om detta är den tillvaro som Rubinen och Pydd ska växa upp i?

Och den här bloggen skulle ju inte handla om...

kyrkan, men åh, så irriterad jag blir på ständigt lika aggressiva Dilsa Demirbag-Sten. Vet inte vad hennes problem är. Hon kan aldrig vara saklig. Jag förstod aldrig roten till hennes hållning när jag såg henne i intervjuprogrammet som fd Existens-Anna höll i. Hon slingrade sig hela tiden, men det var uppenbart att det handlade om ett personligt dilemma. Hon rymmer en sån ilska att jag undrar hur länge det dröjer innan hon exploderar eller kanske imploderar. Det kan inte vara nyttigt. Stackars.

Frisörbesök

I vår-vintras någon gång gjorde vi ett halvhjärtat försök att klippa Rubinens plötsligt gödningsväxande hår hos vår frisör i huset. Det gick inte så bra. Eller rättare sagt, det gick inte alls. Rubinen var inne i en fas då både obekanta och halvbekanta människor tillhörde det farligaste man kunde råka ut för och han ville inte ens följa med in för att titta på när maken satt i friserstolen för sin klippning. Kort sagt, det slutade med att vi fick klippa honom själva.

Utrustade med lite tips från frisörgrannen, satte vi igång och det visade sig att det är betydligt svårare att klippa hår än vad det ser ut som. Jag tillhör inte kategorin som ägnat uppväxten åt att frisera eller klippa mina vänners hår och kan fortfarande idag bara sätta upp håret i hästsvans, så det kanske inte var helt otippat att det blev så.
Frågan är ju bara hur länge kommer familjen undan med att barnet ser ut att ha klippt sig själv? Kan det vara dags att testa frisör igen?

Tandsprickning 2

Tre tänder är på väg upp i Pyddmunnen varav två är de där skumma som nämnts i tidigare inlägg. De tar tid, tydligen. Gnälligare barn får man leta efter, eftersom hon dessutom uppenbarligen kommit in i 9-månaders-fasen lite i förtid. En meters avstånd till henne och gnällkarusellen blir svindlande. Vågar inte ens tänka på vad som händer om man lämnar rummet. Å andra sidan, det bör man inte, eftersom hon har en alldeles förskräcklig lust att stoppa precis allt i munnen.

My sister

En enormt enerverande lek har utformat sig mellan syskonen. Vid matbordet upphäver Pydden ett illvrål, tittar utmanande och leende på sin bror varvid Rubinen tar ton. Så håller de på, gång på gång tills våra förmanande "nej" blir till konsekvens och Pydden får sitta i sin gåstol i stället. Utanför köket. Vi kan faktiskt inte äta när det slår lock för öronen. Men ute i hallen fortsätter hon att hojta och brodern ropar på henne från sin stol med gaffeln i hand.

Det finns ett starkt, starkt band mellan dem. Trots otaliga puffar och tjuvnyp från storebrors sida och ilskna skrik från lillasyster, är relationen solid och kärleksfull. Redan. Plötsligt, mitt i ett bråk, lägger sig Rubinen på hallgolvet med huvudet mellan lillasysters ben och låter hennes små händer gripa, klappa, nypa och massera. Fnissande ligger han kvar och bara låter det ske och jag kan se hur de formar en liten syskonallians som kommer utmana föräldramakten så småningom. Hmm, eller redan, förresten, inser jag, och vilar öronen från skrikduellen...

Tid 4

Pydden kryper. Någon meter i alla fall, på händer och knän. Det är stort. När jag ser henne ta sig framåt lite trevande, spritter något till inombords och jag saknar lite. Saknar det där lilla spädbarnet som avlägsnar sig allt mer. Samtidigt är det ju så otroligt skönt. Plötsligt ligger inte alla de där "Tänk när barnen är så stora så att..." så långt borta längre.

Vi hann aldrig riktigt uppleva en sån tid. När Rubinen hade hunnit bli så där stor att friheten som vuxna kommit tillbaka något, låg där redan ett litet frö och växte som påminde om att en ny, ganska tung och påfrestande tid var i antågande. En ny spännande tid förvisso, men ändå en slags pausknapp för fortsättningen; vad kan man göra mer - uppleva - tillsammans med barn annat än att bara sköta om och ta om hand? Redan nu börjar vi ana lite smått. Största gudstjänsten, rent deltagarmässigt, under året - Luciahögtiden - närmar sig med stormsteg. Dit ska jag gå i år. Med Rubinen. Det är också stort.

Österlen lyser

Vi hävdade att det var en tradition, men det måste nog till fler besök för att kallas det. Oavsett vad, så får det nog bli så nu: Österlen lyser.

Första gången var för tre år sedan. Rubinen var alldeles ny i magen och vi tillbringade helgen med min syster och hennes S. På lördagskvällen åkte vi i bilen till Vitaby kyrka genom ett av hundratals ljus upplyst Vitaby. Kyrkogården strålade av ljus från gravarna och från marschaller som lyste längs en slinga där besökarna leddes runt i mörkret. Läsningar på olika håll på kyrkogården och kyrkan; varm och upplyst med gott om besökare så där på Alla helgons dag. Vi tände ljus och stod i stillhet och tog in stämningen. Efter besöket värmde vi våra frusna kroppar vid den härliga sprakande vedugnen i huset på landet och la pussel medan vi umgicks över varmt te och en god middag.

Igår var vi där igen. Nu med två barn, lite extra uppmärksamma eftersom scenariot var så speciellt. Rubinen stod med stora ögon och stirrade på eldarna som brann på kyrkogården, sprang fram till marschallerna, viskade andaktsfullt i kyrkan i samband med att han fick tända ett ljus att sätta i en ljusbärare. Pydd, tyst och koncentrerad, i sele på min mage, spejandes ut i mörkret på ljusglimtarna och på den fantastiska månen som stod som en klar, rund boll ovanför kyrktaket. En helt annan upplevelse än sist, men minst lika stark. Åh, vad det är underbart att få upptäcka världen på nytt genom våra barn!