Sista veckan

av 15 timmars-kuligheten startar imorgon och under den åker maken till grannlandet i nordväst över ett par dagar. Sonen åker därmed i sin tur ut till Österlen för att umgås med farmor och farfar under dessa några dagar. Skönt för honom, tror jag.
Lite sorgligt samtidigt, för någonstans känns det som att jag duckar för en utmaning jag BORDE klara av. Ensam med två 24/7. Men, nej. Vis av en del erfarenheter hittills, säger jag att det faktiskt bara hade varit korkat. Vi är inte där än, helt enkelt. Och så får det vara. Jag ska stoppa undan det dåliga samvetet långt långt bort...

Nästan utsövd

... och nej, våra barn har inte börjat sova mirakulöst bra, men min älskade make tog natten efter en rent ut sagt helvetisk dag av två-barns-kaos, illamående-trötthet, huvudsnurr, gråt och förtvivlan.

Idag känns det lättare. Löjligt nog känns allt mycket lättare - som att man läst sista sidan i boken först, liksom - när man fått sova de där 6 timmarna i streck. Att umgås med de två små idag har varit tröttande, men helt klart görligt, vilket får sägas vara den stora skillnaden mellan sömn och icke-sömn. Nu ska här hållas tummar för en bra natt för dotra med högst ett uppvak innan mat och en åtminstone ok natt för sonen... Hoppet lever.

Sova hela natten

Som anats av inlägget innan, så håller vi på med att lära lilla fröken att sova hela natten. Ingen bvc-sköterska i världen skulle anse att hon BEHÖVER nattmål numera ("lilla" fröken drar storlek 74 i kläder nu och väger en bit över 8 kg) och därmed kör vi på. Om sanningen ska fram är det inte heller matlusten som väcker henne utan något annat. Värmen? En fas? Växtvärk?

Maken tar Pyddis och jag tar storebror som fortfarande envisas med att kräva vuxen närvaro vid all insomning. Hittills har vi kämpat i två nätter och alla (?) sover sämre än någonsin, men ge upp ska vi inte. Det är en barriär att ta sig över och trägen brukar ju vinna. Det trista är förstås att vi kom på att börja med inskolningen när maken gått tillbaka till jobbet igen. Det hade ju underlättat att ta igen förlorad sömn under dagen.

Sömnbristens ovärdiga konsekvenser

Som en del tidigare inlägg den här sommaren handlar detta om sömn. Det hade kunnat handla om irritation, om frustration, om oro, om desperation, om sömnlöshet, om förväntningar och om kärlek. För allt detta innefattas just nu hos oss i det komplexa begreppet sömn.

Är det något man är förberedd på som blivande förälder, är det kassa nätter och förvirrad dygnsrytm. I teorin. Ändå tycker jag mig mest ha hört skrytet om hur fantastiskt olika gryn sover sedan jag själv blev förälder. Det verkar som att det är något skamligt i att erkänna att barn som passerat spädbarnsåldern sover dåligt och kommer springande på natten. Det verkar t o m som att det är något konstigt att ens 3 månaders bebis inte av sig själv kan hoppa över nattmål och sova igenom.
I all perfektion som numera förväntas i familjelivet finns det inte plats för fasadsprickor som att makar inte delar sovrum (eftersom det rent ut sagt är idiotiskt att BÅDA sover uselt om möjigheten finns att EN kan sova något bättre en natt), att grälen avlöser varandra när sömnbristen är som störst, att man inte orkar annat än att se meningslösa program på tv efter barnens läggning och att irritationen över barnens till synes ändlösa behov ibland tar över utrymmet för kärleken.

Men. Att klaga är inget alternativ allmänt sett. För i djupet ska man ändå vara tacksam över att man kunde få barn, att barnen är friska (nåja, en och annan förkylning kan inte räknas) och att man slipper leva i ett katastrofdrabbat land. Allt det är jag. Vem är förresten inte tacksam över de sakerna?

Hade detta varit en predikan så hade jag talat om att överlämna sig själv och låta sig bli buren, istället för att försöka kontrollera allt. Men nu är det ingen predikan, utan bara en reflektion över livet i allmänhet och över alla dessa dagar som glider en ur händerna och som på något sätt känns ofärdiga.
Ofärdiga för att man kanske inte ens orkat se sin partner i ögonen pga trötthet och ekorrhjulets fart. Ofärdiga, för att när man går och lägger sig och inser att stressen punkterat allt under dagen, så vill man inget annat än att ta upp tvååringen och ge honom en jättekram; viska "förlåt" i hans öra och skruva tiden tillbaka. Ofärdiga för att man inte gjort ett stordåd idag heller. Eller är det egentligen inte ett stordåd att vara människa även i det lilla i vardagens slit?

Dinner for 8

I lördags gjorde vi vårt första försök sedan vi blev två-barns-föräldrar att bjuda annan familj än egen på ordentlig middag. Mja, ordentlig och ordentlig... Tiden var satt till 16, rätterna var två och en hel del var inte klart ens då familjen i fråga dök upp en halvtimme senare än aviserat.

Vad som numera utgör en lyckad middag handlar mer om antalet stunder man kan

a) samtala utan att behöva avbryta sig med:

- "Nej, Rubbe, maten ska vara i munnen och inte på golvet!",
- "Ja, titta vad du kan!" (till sonen)
- "Kan du ta henne en stund?" (till maken)
eller en spurt från matbordet till köket/diskbänken/kylskåpet/toaletten för glas med vatten/trasor/mjölk/bajsblöja.

b) stoppa i sig mat så att man blir någorlunda mätt på just maten som serveras vid middagen och inte på de smulor som trillat under bordet från sonens tallrik (nej, jag äter faktiskt inte sånt som någon trampat på i alla fall), cashewnötterna som förhoppningsvis finns kvar sen fördrinken eller på glassen som man stjälper i sig efter läggningen.

c) hålla barnen nöjda samtidigt som man gör a) och b)

d) dricka vin


Vid denna middag hade vi sällskapet av en mycket trevlig och förstående annan relativt nybliven två-barns-familj med barn på 3 år respektive 10 veckor. Vår son terroriserade deras treåriga dotter med typiska "killiga" manövrar som att jaga och putta när man egentligen vill kramas och pussas.
I övrigt fungerade merparten över förväntan, d v s alla fyra ovannämnda punkter fick ett någorlunda utrymme. Middagen var slut vid 20 när vi utpumpade insåg att lekarna gick allt mer i värstingstil och barnen behövde läggas omedelbart.

Denna lördagskväll gjordes den snabbaste läggningen på mycket länge av den övertrötte sonen (som visserligen vaknade igen 2 timmar senare och vägrade sova ensam). Allt som allt, en bra kväll!

Efterklok?

När jag var gravid med Pydden fick jag, pga den knappa tiden mellan barnen, kommentaren:

- Jaha, då måste R sova bra, då.

Jag antar att mamman ifråga trodde att vi haft det så lätt med Rubinen och hans sovande att vi seriöst inbillade oss att det skulle bli en baggis med ett barn till. Hahahaha. Så var det inte. R har alltid sovit som en liten kratta, men visserligen varit lättlagd tills för två månader sedan. Pyddis tillkomst har ingenting med bra sömn att göra.

Men nu vet jag vad hon menar. Det hade underlättat med ETT barn som sov bra. Två barn som sover som krattor är värre än ett. Logiskt och sant.

En lugn stund

Det är lördag. Helg. Och jag har en oväntad lugn stund mellan matningar, middagsförberedelser och stress. Skumt. I de här lägena minns jag med en viss skräckblandad förtjusning de där relativt tomma helgerna innan barn eller t o m innan make och äktenskap, då allting pekade mot den kommande kvällen. Dagarna var s a s totalt oväsentliga och bara en tråkig väntetid inför kvällen då ALLT skulle och kunde hända, alla människor skulle samlas och livet verkligen pågick. Just nu kan saker inte vara bättre. "There's nothing like this", som Omar sjöng en gång på 90-talet och då syftar jag inte på "Sip a glass of cold champagne wine"...

När allt är lugnt finns det inget bättre än att vara en del i en familj, ha älskade människor inpå livet och fullständigt gå upp i den kärlek som finns.

Jaha, nu började Pyddis skrika. Så lång var den stunden.