Kalas

Igår firades det. Något lite mindre än förra året när vi tyckte att alla vänner skulle vara delaktiga och med i det som nu är vårt liv. Det här året tycker vi förstås fortfarande det, men med alla nytillskott och tillägg överallt samt en stor kalashelg även förra veckan, kändes det svårt. Fördelen med det något mindre partajet var att det faktiskt gavs tid att tala med alla. Även fast mammiga dottern satt i famnen.

Rubinen har bytt ut favoritfrasen "Ha den" till slagdängan "Den är min". Denna fras brukades flitigt igår, inte minst när det blev konkurrens om ballongerna. Det fina i kråksången är ju att en dragkamp om en ballong oftast slutar med att ingen får den. Skön pedagogik det där...


Till dopet förra veckan fick Rubinen storbrorspresenter, varav följande bok som förbereder den nya tvåårsfasen något. Vi lär läsa den en hel del i sommar.


Tårta - traditionsenligt bakad av finaste mormostern -, kanelbullar, chokladbullar och diverse kex stod på menyn samt vin. Dock saft för de yngsta.

Firandet slutade i gräl mellan mamma och pappig son. Pappigheten har nått nya höjder som på senaste tiden i vissa fall gjort att jag inte ens får röra honom. Igår kväll utlöste det dessutom ett av de mer sällsynta vredesutbrotten. När så till slut även jag började gråta, blev sonen lugn och efter att ha snyftat i kapp ett tag genom vällingen, säger den lille bångstyrige:
-"Mamma ledsen i munnen. Ruben också ledsen."

Efteråt känner jag mig skamsen över att ha brutit ihop. Det finns ju tusen orsaker till varför det är som det är just nu. Man kan liksom inte begära att en tvååring kan vara rationell vad gäller svartsjuka, trötthet och intryck. Och samtidigt gör hans agerande mig så ledsen när jag stup i kvarten känner mig bortvald och oönskad. Jag ska vara vuxen. Jag vet det. Men hu så svårt det är.

Det...

här kan vi se fram emot om vi har oturen med oss framöver. Rubinens förskola är tapetserad med varningslappar. En midsommarpresent? Eller tvåårs, kanske?

Namn

Byter härmed ut barnens initialer till smeknamnen. På något sätt lite mer personligt, kanske?

Läggningskul

eller kanske inte, snarare.

Igår vägrade sonen att gå och lägga sig. Något har hänt som gjort just hans rum och hans säng till ett minerat område. Dessutom hade han kompenserat det påvra sovandet genom ett maratonpass på dagis under dagen, så kl 21.14 gav jag upp.
22.15 när maken kom hem efter en sällsynt kväll hemma hos en kompis var sonen fortfarande vaken och "pigg". Jag pendlade mellan ilska och förtvivlan i min egen trötthet som kommer sig av två barn i sängen, nattamning, en klängig 3,5 månaders och en särdeles förtrotsig tvååring... Barnsligheten når nya höjder med tröttheten som igångsättare.

Efter tio minuter med sin far sommade sonen så äntligen. Då var mina tänder tyvärr redan borstade och det där glaset vin som jag längtat efter hela kvällen kändes helt enkelt för jobbigt att sippa på. Idag hoppas jag innerligt att dagis förbjuder sonen att gå i ide och att han, liksom rutinen säger, får besök av John Blund redan vid 19.15. Vågar man be en liten bön för det, eller är det för trivialt?!

Natten slutade förstås inte där. En dåligt påsatt blöja gjorde sömnen kort och redan redan kl 2 fick vi en liten rubin i sängen. Dottern kom in en timme senare med glada (!) hungerskrik. Hejohå - ge mig kaffe!

Dop

Helgen gick visserligen i rutinförstörelsens tecken, men innehöll även dop av lilla fröken L.
Liksom sin bror, i samma ålder och samma situation, höll hon sig vaken och alert under hela gudstjänsten, men när brodern vid sitt dop "sjöng med" och hoppade upp och ned i faddrarnas knän så var L långt ifrån nöjd. Nöjdast var hon när hon fick sitta hos mig och dansa till psalmerna... Sen fattade jag varför. Med R var det alltid av yttersta vikt att han var äten, soven och bytt inför allting stort som skulle ske. Även om vi kanske inte alltid lyckades med konststyckena ändå, så fanns intentionen att underlätta. För oss och för honom. L "hänger med" i mycket större grad och hade inte sovit nämnvärt under förmiddagen. Följaktligen däckade hon i farmors knä och var så trött att hon t o m missade mattid. Inte mig emot visserligen, eftersom det innebar obrutet mingel med människor jag inte delat hela meningar med på ett bra tag. Trevligt!

Ytterligare en av mina principer föll kort före dopet. Jag, som i allmänhet står som gudstjänstledare vid dessa tillfällen, brukar vara noga med att poängtera att man inte ska uppleva stora ögonblick bakom linsen, d v s gärna vänta med fotograferandet tills efteråt.

På R's dop lydde vi inte den av mig satta regeln fullt ut, utan lät en släkting ta bilder under hela gudstjänsten. Det visade sig vara utomordentligt vettigt. Inför L's dop kunde vi ta fram bilderna (på datorn) och visa för R - hela förloppet inklusive det som han förväntades delta specifikt i. Abrakadabra och så hade vi en mycket förväntansfull och insatt tvååring som med glädje stod inför en massa okända människor och hällde upp vatten i dopfunten.
"Dopfunt" tillhör för övrigt inte direkt de tvåhundra nödvändigaste orden i en tvåårings vokabulär, men detta ord har gång på gång yttrats under helgen med stort allvar. Så otippat var användningen av ordet, att jag istället hörde honom säga domprost (vilket väl iofs är ÄNNU mer otippat, men uppenbarligen inte i min trasiga hjärna...)...

Så för att komma till någon slags konklusion, kan jag säga att jag hädanefter istället kommer att UPPMANA folk att se till så att dopgudstjänster och dylikt fotograferas. Pedagogiken framförallt!

Röra och rutiner

"Rutiner, rutiner, mitt kungarike för rutiner.", säger jag och menar det verkligen numera. Och jag känner mig inte det minsta tråkig när jag säger det, trots att vänner som har en betydligt friare syn på sitt dygn verkar tycka att vi har det stelt och förutsägbart.

Rutiner har följt oss genom våra kolikperioder. De har varit stommen i det liv som känts allt annat än lustfyllt, men som åtminstone under dessa perioder varit det enda vi kunnat luta oss mot när vi svajat som mest.
Rutiner har fortsatt följa med på färden; gjort spontanmiddagar med natthäng hos vänner omöjliga, men fått oss att hitta på nya sätt att umgås på. Vad sägs om en eftermiddagsmiddag med start kl 15?
Rutiner gjorde mig extremt vältränad under min första föräldraledighet då jag i rask takt promenerade 12 km om dagen med vagnen bara för att sonen skulle sova på samma tid varje dag.
Rutiner är för kontrollfreaket en slags religion, men jag har inga svårigheter att erkänna att jag är ett sådant och att jag faktiskt mår bra av det. Numera, förstås.
Så vad är det värsta som kan hända i ett liv byggt på rutiner? Jo, att det inträffar saker som gör att rutinerna inte längre håller. Och den där lilla perioden innan nya rutiner byggts upp är alltid lika jobbig, oviss och magsyreframkallande.

Men nu är vi där - allra troligast så i alla fall. Sonen som alltid varit ett under i lättlagdhet har börjat bli rädd för att sova. Numera fungerar inte våra nattningsrutiner. Att vara småbarnsförälder gör en sannerligen ödmjuk och det behövs förstås. Det behövs påminnelser då och då om att de barn man har satt att ta hand om faktiskt inte kan programmeras. De är inga saker utan människor av kött och blod och de förändras. Precis som vi gjorde och förhoppningsvis fortfarande gör. Detta försöker jag intala mig just nu, när livet känns lite svajigt, innan våra rutiner sitter igen. För en sak är säker; jag behöver dem. Åh, vad jag behöver dem.

Morgonlugn

Med en förkyld (ja, igen) dotter som sover i sängen bakom mig, son på dagis och man på jobbet och de egna bestyren utförda blir den här torsdagsmorgonen riktigt lugn. Ska försöka få de tusen-miljoner grejer som måste förberedas inför lilla L's dop på lördag uträttade med hjälp av min bror som snart kommer över och håller ett vakande (nåja...) öga på dottern medan jag springer i affärer.
Kanske så blir det ett besök här. Det sägs nämligen att en vis rea startar idag...