Men nu får det väl ändå...

vara slut på koliken?!

Som en oinbjuden gäst på middag så har den- trots tre-månaders-gränsen passerad, ja, väl passerad - smugit in till oss dagligen de senaste veckorna. Rutinmässigt som ett förinställt alarm sätter den igång precis när vi sätter oss ned till middag någon gång mellan 17.30-18.30.

Maken har för det mesta lämnat bordet med L som gråter och skriker sig svettig i hemska smärtor. Det pågår i ungefär en halvtimme. Ingenting i jämförelse med hur det varit, men hemska tanke; hur länge ska det fortsätta? Fortfarande inga gemensamma middagar och smakportionsstarten ligger verkligen pyrt till...

Småångest

Varje ny nivå under den här föräldraledigheten har skapat en viss ångest. Förmodligen var det likadant under den förra, men det känns så avlägset nu att minnet helt enkelt sviker.

Till en början var det ångestfyllt att lämnas ensam i fem minuter med båda barnen.

Sedan kom dagishämtningsskräcken (vad gör jag om dottern vägrar vagnen vid hämtning? vad gör jag om dottern vägrar sova när jag hämtar? vad gör jag om dottern gallskriker? vad gör jag om sonen än en gång har bajsat när vi ska gå ifrån dagis och jag måste in och byta på honom? vad gör jag om sonen vägrar sitta i vagnen? etc etc).

Efter det kom Roa-sonen-medan-dottern-också-ska-roas-under-två-timmar-tills-maken-kommer-hem-paniken.

För ett tag sedan kom eldprovet läggning-av-båda-barnen.

Om lite mindre än två veckor börjar sonens 15-timmars-veckor på dagis. De börjar två månader senare än brukligt eftersom vi fick dispens pga dotterns kolik. Redan nu har emellertid 15-timmars-ångesten börjat jaga mig. (Hur ska jag klara båda barnen flera heldagar i veckan? Hur ska jag kunna känna mig som en bra mamma mitt i den röran? Hur ska sonen kunna må bra när han inte får den stimulans han är van vid och som jag faktiskt varken KAN eller VILL ställa upp på? Hur ska allt annat hinnas med; städning, kokning av nappar (ja, banalt), matlagning etc? Var är JAG i denna vardag?)

Förmodligen kommer även det att gå. Allt annat har gått och blivit vardag. Jag kan dock inte gå med på att 15-timmars-regeln är bra. Den ÄR helt enkelt bara en ekonomisk fråga - inte vad som är bäst för mina barn - och just det gör mig ursinnig.

Jo, jag har röstat...

och jobbat - men inte gått i kyrkan -, medan maken bakat kanelbullar (givetvis har även han röstat) till alla kommande begivenheter. Sonen lunchsover ovanligt länge, liksom dottern som däckat på min säng och måste väckas snarast om inte amningstiderna ska bli helt skruvade... Själv hostar jag och snorar. Det finns inget härligare än sommarförkylningar. (Och för mig är uppenbarligen inte ironin död än.)

En lite skum söndag m a o.

Spikmattepremiär

Ja, precis som rubriken säger lade jag mig på en spikmatta för första gången i går. En rysk. Det gjorde ont. Mycket ont. Men känslan efteråt var obeskrivlig. Jag var helt enkelt hög; om jag ändå ska försöka beskriva. Idag känner jag ett sug efter att testa igen och hålla ut lite längre, men ryggen känns fortfarande lätt perforerad, så jag väntar nog tills ikväll i alla fall. För mer blir det...

Föräldragrupp

Så har ytterligare en förmiddag spenderats på bvc med en grupp föräldrar där olikheterna är slående.
När jag gick i föräldragrupp med sonen startade den av någon anledning tidigare och därmed befann jag mig de första träffarna i ett kolikvakuum. Vaccinations- och smakportionsinformation försvann i skrik eller oro för skrik. Sonen var hyperaktiv. Och kräktes hela tiden. Jag tyckte att de övriga mammorna (och den enda pappa som vågade sig dit...) stirrade på mig och gjorde bedömningen att jag inte kunde hantera mitt barn. Ingen hade såklart hört talas om kolik. Följaktligen ingen trevlig upplevelse.

Den här gången var koliken mer under kontroll, men även i denna skara barn befinner sig min avkomma definitivt bland de mest aktiva och bland de få som inte sover 8-10 timmar i streck på nätterna. Även dottern kräks liksom sonen som på beställning. Hur gör jag?!

Min samlade erfarenhet av föräldragrupper säger nu att det mest gör ont att gå dit. Varför ska jag sitta där och bli orolig för att mina barn inte beter sig som (tycks det) majoriteten, när jag i teorin vet att det ser högst olika ut på annat håll? Skönt att man själv kan välja sina vänner bland föräldrar i omgivningen.

Tid 2

Återigen till temat tid.

Utanför fönstret, runt omkring i staden har studenterna väsnats och tjoat hela dagen. Efter dagishämtning gick vi en sväng och tittade på massorna av (unga) glada människor som tutade i olika grejor och i de olika åk som var för dagen införskaffade. Det är bara den första av jag-vet-inte-hur-många-dagar som kvällarnas stillhet kommer brytas av visselpipor, skrik, sång och tutor utanför förnstren. R var helfascinerad. Både av tutorna och hattarna en masse som passerade förbi. Det snackades oavbrutligen om dem vid middagen och vid nattningen.

Jag fann mig, apropå allt detta, stå med händerna i diskvattnet och tänka tanken; hur hade jag reagerat om jag såg mig själv som idag för femton år sedan? Hade jag ens förstått att det var jag, om jag bara tittade ut genom mina egna ögon? Hade jag blivit skrämd/glad/besviken/lycklig? Ja, kort sagt, hade jag varit nöjd med det liv som eventuellt väntade på mig om alla val hade gjorts precis som de gjordes?

Jag är nöjd nu. Det räcker förstås och kanske är det i den där nöjdheten som jag ändå dristar mig att undra; skulle jag rentav bli stolt över mig själv? En sak är säker: jag vill inte vara 19 igen. 33 snart 34 är helt ok.

Trötthet galore

De senaste nätterna har varit jobbiga. Oroliga. Jag vet inte riktigt vad som stör lilla fröken, men något är det. Kanske drömmer hon väldigt utstuderat för tillfället? I morse kände jag att det var nog; tårarna ville liksom inte sluta trilla. (Ibland när jag gråtit på senaste tiden har det varit en väldigt konstig ny sensation. Lite som en kran, och jag som i vanliga fall ganska snart måste anta ett örnperspektiv på situationer som dessa, har inte kunnat slå av kranen. Det blir bara blött överallt...)
Så i natt ska vi testa något nytt. Vi flyttar in lilla L i det övergångsrum hon ska ha tills hon kan dela rum med storebror, pluggar in babymonitor, maken flyttar tillbaka till sovrummet och vi turas om med nätterna. Den ena sover helt (med öronproppar) och den andra har två-barns-jour. Åtminstone fram till amningarna börjar...

Hade jag bara varit hemma och skräpat (avskyr förresten den beskrivningen av föräldraledighet) så hade jag kanske orkat lite till, men nu har jag dels gått med på att jobba lite, dels har jag ju ansvar för båda barnen ett par timmar varje dag. Och snart flera heldagar i veckan... Hur nu det ska gå? R är TROTS personifierat just nu och tär på tålamodet till max.

Igår frågade jag honom: Kan du svara något annat än "nej"?
"Ja", sa sonen...