Och när vi trodde det var över...

så kom de. Två skrikpass under sena eftermiddagen/kvällen. De är absolut lättare att hantera nu, eftersom de kommer så sällan (och för att det är maken som sitter ut dem), men attans vad det är tålamodsprövande ändå.
Skulle vi inte vara klara med det här nu då?! Lilla fröken är ju 3 månader idag...

Stilla dag

... heliga dag. Fast grejen är att trots att jag verkligen såg fram emot en dag av "ingenting", så snurrar huvudet, magen fjärilar sig och benen är fulla av spring. Varför kan jag inte bara njuta långsamhetens lov? Varför måste jag hitta på saker för mig själv att göra hela tiden?

Vaccination

... av lilla fröken L idag. De två sprutorna (numera ges även pneumokockerna i standardprogramet här i Malmö) fick olika mottagande. Den första märktes inte alls. Tuppen i taket dansade och fängslade sprattelflickan. Spruta två var mindre kul. Men det lustiga med lilla L är att hon påminner om vårt Malmöväder just nu. Från att hagla ena minuten till att steka strålande sol den andra. Vi gick glada (och med snoret rinnande; L. Ny förkylning. Vet inte vilken i ordningen nu.) till Möllevångstorget och handlade därefter och dottern flirtade med allt som rörde sig.

Bröllopsfest

Vi har haft lite otur, maken och jag. De senaste fyra bröllopen vi varit bjudna till har hamnat i värsta spädbarnstiden; två under sonens första fyra månader och två under dotterns första tre. Passning har inte direkt varit möjlig eftersom jag aldrig lyckats pumpa ut tillräckligt och vi aldrig lyckats öva på eventuell mjölkersättningsmöjlighet. Vi har trots detta faktum lyckats gå på tre av fyra och två av fyra har jag dessutom tjänstgjort på.

Blandningen av jobb och fest har bara varit rolig, mindre roligt har förstås varit den hägrande usla nattsömnen och det omöjliga i att få uppleva glädjeyran tillsammans med maken; i den där härliga bröllopspåminnelsen om allt det fina i det egna äktenskapet. Någon av oss har fått hänga med en liten skrutt som visserligen också är en påminnelse om det fina i vår relation, men som inte har den minsta förståelse för tal, middagar med fina kläder och löften i kyrkan.

Gårdagen bjöd dock på oväntad möjlighet att få festa båda två när farfar slet sig från lillkillen där hemma och kom till undsättning. I nästan två timmar rullades det vagn på Malmös centrala gator i den vackra majkvällen medan efterrätt avnjöts, dessertvin sippades, baren besöktes och minglandet kunde utföras utan skrikande/sovande barn på armen. Dessutom somnade lilla L sedan efter ett trekvart långt amningspass och då kunde det t o m dansas och morgondagens kommande trötthet glömmas bort.

Halv ett var jag i säng, efter en cykeltur genom stan (precis som på gamla dar) och några härliga kavringmackor hemma vid köksbordet med maken. Sedan bjöd lilla fröken på sovtid fram till kl 3.

Idag är jag vansinnigt trött, svimfärdig av intryck, vuxentid och sömnbrist, men, åh, så lycklig över att ha fått möjligheten att fira älskade väninnans intåg i äktenskapet med en så samarbetsvillig liten dotter som följeslagare! En helt makalös kväll!

Magen

I många många veckor valde lilla L's mage att bara tömmas en gång i veckan till allas stora förtret. Dagarna som föregick tömningen (vilket ju var ganska många dagar) viftades och stånkades det och man kunde tydligt se hur hon processade maten därinne i den lilla klotrunda säcken. Dagen då det HÄNDE var det lika jobbigt. Som om någon slags separationskänsla infunnit sig, gnyddes och gnälldes det. Nu har något hänt. Tarmen har mognat. I takt med att koliken avtagit och i nuläget mest rör sig om enstaka halvtimmar då och då - inte ens dagligen - så har också tarmen börjat arbeta snabbare.

Idag är tredje dagen hon bajsat. Tredje dagen i rad, alltså. För föräldrar som ivrigt stått och letat tecken är detta rena himmelriket. Och självklart ett mycket märkligt bloggämne, tills det att man inser hur det uppfyller hela ens vardag, förstås. För så är det ju med det som ens vardag kretsar kring. Det blir det normala samtalsämnet.

Igår träffade R och L sina kusiner; två flickor på 3,5 och 1,5 år. Lillflickan benämnde allting som bajs. För mig som haft det i huvudet de senaste 12 veckorna upplevdes det inte som konstigt alls.

Tyst

Tyst i lägenheten. En mycket ovanlig företeelse. Dottern sover på bordet (!) i sin insats. Sonen och maken ligger och slappar i "mysrummet", d v s det sovrum som maken begagnar medan dottern har sina första levnadsmånaders högljudda nätter...

Vad gör jag? Passar på att blogga och fundera över vigsel som jag ska genomföra imorgon. Bästa väninnan ska gifta sig och jag har fått äran att viga! Och framförallt - det är min tur att få vara 100% närvarande på festen, eftersom jag hade bebisjouren på svägerskans bröllop för ett tag sedan. Det kräver noga eftertanke, inte minst för att tillfället till fest lär dröja sedan. M a o ska jag försöka få tid att både raka ben och måla naglar idag. Hmmm...

Tid

Tid är något högst relativt; det vet man ju inte minst som förälder. De första månaderna av kolik har varit LÅÅÅÅÅNGA och samtidigt går de ju fasansfullt snabbt, för plötsligt, när skrikandet är över, har det gått tre månader av ens liv utan att man riktigt hunnit reflektera över det.

Under R's koliktid upplevde jag verkligen att tiden stod stilla. Han kunde ha storlek 56 i, vad jag tyckte var, en evighet och sedan - hösten som följde - har jag nästan inga minnen från överhuvudtaget.

Vi hade en spellista på vår IPod som hette "R skriker" där bland annat hela Pipettes skiva fanns med. R blev lugn i sin oro om jag dansade och sjöng med honom i famnen till denna suveräna girl-power-skiva...

Med på listan fanns också Kristoffer Jonzons "Kyssen vid Rosenlund" som var den första låt som R "dansade" själv till i sin babysitter medan vi sjöng med för fulla halsar. Igår sjöng vi den igen för första gången sedan den där sommaren och förhösten. Jag bar R nära, nära och för ett ögonblick sköljde all den tid som gått över mig med full kraft. När han dessutom lade armarna om min hals och kinden tätt mot min började tårarna komma.
Jag vill hålla fast den här tiden och samtidigt - det är så fantastiskt att få följa både honom och lilla syster L under deras fortsatta steg i livet. Vilken nåd!