Stor bollpojke

I fredags när jag hämtade R på dagis, som han för övrigt själv väldigt pk kallar "förskolan", kommenterade en av hans fröknar (ja, jag vet - barnskötare/förskolelärare) det stora bollintresset. Och han är verkligen oförskämt duktig med bollen. Med bollar överhuvudtaget.

Det kommer inte från mig. Jag har alltid HATAT bollsporter. Försökt precis allt för att slippa volleyboll, sprungit fram och tillbaka på planen för att se ut som att jag jobbar när vi spelat fotboll; hela tiden tydligt utom räckhåll för bollen. Vald, inte sist, men nästan sist i brännboll och aldrig ens testat att bowla än mer att spela biljard. Pinsamt dålig, helt enkelt, i allt där något runt som rullar är inblandat. Maken däremot har varit tennistränare, spelar både badminton och squash, och jag vet inte allt...

På väg hem från lekplatsen idag när lilla sonen gick där vid min sida, stannade han plötsligt till vid en skolgård där två pojkar i lågstadieålder spelade fotboll. Fullständigt fastnaglad stod han kvar i tio minuter vid stängslet trots att jag lite varsamt försökte få honom att fortsätta gå och då slog det mig:
Han har ett intresse, ett intresse som jag inte delar, men som är gigantiskt ändå. Lite fjompigt av mig kanske, att inte på riktigt ha fattat det där med "egen person" förrän nu. Min lilla fina fotbollskille.

Förkylning igen (eller fortfarande)

Igår ringde jag vår husläkare eller ska jag säga vår husläkares telefonsvarare. Som vanligt är han inte inne och det visar sig (och det är inte första gången) att nästa telefontid och därmed mottagningsmöjlighet är tisdagen 19 maj. 7.10 den 19:e är det m a o jag som hänger på telefonlåset.
Ok, det är inte akut. Lilla gäddan har varit förkyld sedan hon var 4 veckor med kanske några dagars paus mitt i. Men det är just det. När ska man gå till läkare med ett kanske kroniskt virustillstånd? Tack Gud för snorfridan (än en gång). Nu har jag använt den dagligen i snart 7 veckor. De 79 kronorna i inköp har absolut gjort rätt för sig.

Hmm.. Sömn?

Jag är fullt förtrogen med uttrycket "att inte ropa hej förrän man är över bäcken" och är egentligen ingen optimist (nej, det är nog det sista man kan kalla mig. Maken skulle säkert säga pessimist; jag själv säger realist). Optimist är fint att vara. Pessimist suger. Ja, jag vet. Det tråkiga är att det sällan brukar finnas någon belöning i att vara optimist. Annat än att man kanske inte tar ut det onda i förväg förstås och på det hela får ett drägligare liv? Vad jag menar är att det sällan blir några framgångar utan bakslag. (Se föregående inlägg om natten...)

I tre nätter har lilla fröken vaknat ca 1.30 efter att ha ätit sista gången för kvällen ca kl 20.30-21.15 och varit varm, sur och stökig. Jag har försökt amma och dåsat samtidigt, men sparkandet, bråkandet och stökandet har till slut kring halv sex och efter ytterligare amningsförsök gjort att jag gnälligt lämpat av henne inne hos maken för att åtminstone få någon timmes sömn innan alla morgonbestyr ska uföras. Jag har några funderingar på vad man kan testa för att få bättre nätter:

1. Lägga henne direkt i korgen bredvid sängen när hon ätit klart på kvällen för att undvika stekning i insatsen (om det nu är problemet)
2. Lägga tillbaka henne igen och alltså hålla sig vaken under amningen
3. Tvinga tillbaka maken till stökiga sovrummet för att assistera i tillbakaläggandet om/när jag somnar
4. Ta sig i kragen och RAPA henne om det nu är problemet
5.?

Det ser ut som en slags plan, men det kanske finns en helt annan modell som jag inte tänkt på.
Nu undrar jag hur ni hade gjort? Alla tips är välkomna...

Uppdatering: Punkt nr 3 visade sig vara extremt kontraproduktiv (maken väckte mig säkert minst tre gånger under den generellt sett mer sömnsäkra fasen av natten) och idag har jag nått min all-time-high trötthetskulmen.

Folkets park

... låter ganska mossigt men under en förmiddagspromenad idag kunde vi snabbt konstatera att det satsas grymt mycket på småbarnsföräldrarnas plånböcker i år. Karusellerna har aldrig varit fler (eller så har jag inte varit lika uppmärksam tidigare år) och lotterierna lika fullproppade med (fula och) lockande vinster som nu. R var i himmelriket och då var det inte ens öppet än. Vad som däremot var öppet, var Arken - smådjurshägnen - och lekplatsen. Det räckte gott som upplevelseattraktioner. Skönt att ha en sådan veritabel oas för nöjen på 300 meters gångavstånd.

Så här käcka var barnen igår förmiddag:L's mage är påtagligt bättre (efter veckans bajsstund i fredags) och humöret är allt oftare på topp! I natt trodde jag att någon skämtade när jag tittade på klockan vid amningen 4.33 och räknade ut att lilla dottern inte ätit sedan 21.30. Helt otroligt och jag är nästan utsövd! (Ja, det lär bli mängder med nätter som kommer få mig att vilja slita mitt hår av trötthet, men jag ska faktiskt försöka NJUTA idag!)

Kolik: Snart över?

Fortfarande kryddas våra kvällar av skrikperioder; inte riktigt varje kväll och inte riktigt likadana då de förekommer, men dock; fortfarande. Fortfarande kan jag också känna avund för dem som faktiskt kan njuta spädbarnstid fullt ut. Senast i tisdags träffade jag på en mamma som prisade mysigheten i de första tre månaderna. Jag gick inte in på att det kan vara annorlunda. Det kändes liksom lite hopplöst när man inte ens kan reflektera över att den där mysigheten kanske inte finns i alla familjer, oavsett hur den nu uteblir. Det är lite samma slags person som utan att blinka frågar den barnlösa om hon inte tänker skaffa barn snart, eftersom det är livets mening... (Ok, nu är jag taskig och dömande, men icke desto mindre har jag träffat ett helt gäng av sådana oreflekterade individer...)

I vilket fall som helst är L så påtagligt mer "mogen" nu. Alla andra områden funkar allt bättre och hennes dagar får ett allt tydligare mönster. I R's fall var koliken helt enkelt bara borta en dag. En dag skrek han inte längre. Den dagen föregicks av bra dagar och dåliga dagar i en enda röra förstås, när vi tänkte tanken; kanske?! kan det vara så bra?! nej, inte än...

I det stora hela är L mer nöjd än vad R var, men har skrikit mycket fler rena kolikskrik. Det ska bli spännande att se om detta kommer att synas på något sätt i deras olikheter i övrigt så småningom.

2 månader

Missade alldeles lilla frökens 2-månaders-dag i alla bestyr under konferensen och inför bröllopet i helgen...
L är allt mer nöjd med sin dagliga tillvaro och kan ligga längre stunder dagtid alldeles själv i sitt babygym och bara titta. Vanligtvis är det dock fortfarande att bli buren som slår högst.
Leenden får vi dagligen, ja, t o m lite när som helst. Ibland känns det som att hon belönar oss när vi äntligen upptäcker att hon är där... Det ÄR mindre uppmärksamhet på barn nummer 2, så är det bara. Vi frukosten hänger hon i sin pappas knä och tittar storögt på storebror med ett leende på läpparna. R är rolig vad han än gör. Eller, ja, förutom när han lägger sig på henne eller trycker henne hårt i kinderna.
Rutinerna med genomströmningen fortsätter på samma påvra sätt. En gång i veckan blir det bajs i blöjan. Jag förstår att det inte kan vara lätt för en så liten mage. Däremot äts det desto bättre och magen är allt som oftast klotrund.
Färgen på ögonen är betydligt mörkare än storebrors, men det är ännu inte klart var det kommer landa. Jag hoppas förstås på att hon ska få mina bruna.
Sömnen och rutiner kring den, hänger i luften. Oftast har hon ett längre vakenpass under sen eftermiddag/kväll och då är det förstås desto svårare att få henne i säng samtidigt som storebror. Det blir sängdags efter en amning någon gång mellan 20.30-22.00. Sent, m a o och vuxentiden får vänta ytterligare ett tag.
Nattetid sovs det oftast ganska bra med undantag för allt snorande som förföljt henne i 5 veckor och vissa jobbiga magnätter när det sparkas och grymtas efter amningen. En typisk natt innebär amning kl 2 och sedan vid 6. Helt ok, får jag ju säga.

Vi försöker komma ut dagligen på promenader, men det är svårare än med storebror vid samma ålder. Dels just pga storebror och dagishämtning, dels pga att jag tycks tvätta HELA tiden. Och då är det inte L's fel.

Bröllop

Imorgon bär det av till Blekinge. Sonen lämnas av hos mormor och morfar; dottern får hänga med. Det är dags för min svägerskas bröllop. Eftersom det är jag som ska viga känns det lite smånervöst med packningen. Tre roller ska sammanfogas. Har redan konstaterat att jag inte vill glömma skjortan (Det är en manlig kollega som har hand om vigsel före och efter och jag misstänker att lånandet av hans kläder är uteslutet.), kragen, handboken, vigseltalet, klänningen (amningsvariant eller svår?), strumpbyxorna, sminket, skorna, napp, minifom, magdropparna och dotterns blöjor... Något kommer garanterat glömmas av det uppräknade.

Det blir också lite av ett eldprov ifråga om public outing. Det är första gången vi vistas borta en kväll med kolikdotter. Vi undvek alla sådana situationer med sonen, men den här gången blir det liksom lite svårt att backa ur. Det kommer behövas en hel del tummar som hålles för att dagen ska segla i hamn. Rapport kommer...