Splittrad

Jag har, liksom många med mig, avletts på sista tiden. Instagram. Ett mycket bra format när man är på stående fot hela tiden och endast rör sig mellan dagis och huset (ja, bortsett från utflykten till utbildningen förra veckan då). Och osamladek är jag för den som är intresserad.

Lyssna...!

Femårige R är disträ. Man skulle kanske t o m kunna mena att när man talar till (!) honom så talar man till en vägg 95% av fallen. Jag är egentligen inte orolig utan tror mig kunna se viss ärftlighet och har också hört andra med pojkar som beter sig liknande. Framförallt är jag nästan förvånad och överraskad (dumbstruck är ett bättre ord, varför finns det inte motsvarande i svenskan?) över hur många gånger man kan upprepa ett budskap utan att det går in. Och R's svar på varför han inte lyssnar? "Du pratar så mycket mamma att jag inte orkar lyssna...".

Det gör ont.

Koliktiden tycks för tillfället vara från ca 18 och pågår fortfarande nu kl 21.15 med en amningspaus mitt i. Måste säga att amning känns som förgiftning, men känslan går över, jag vet, om några månader.
Tv-tid är ju att glömma, men det är överskattat. Det går att blogga istället. Eller kanske hysteriskt trycka i sig smågodis. Eller både och.

Vardagsrealism

Ibland kan man (läs:jag) inbilla sig att livet hemma med en liten bebis - oavsett skrik eller ej - är rätt lugnt och möjligt att fylla på med åtminstone hundra andra saker som läsning, uppdaterande av diverse sociala medier, samhällsnyttig verksamhet av olika slag, studier, jobb, städning, tvätt och ja, allmän nytta helt enkelt.
Det inbillar man sig när bebis sover i korta sjok. Sen avbryts sovandet bryskt och då måste man rätt omgående lägga ned den aktivitet som man precis höll på med.
Värst läge är det förstås för studierna, eller typ de uppgifter som ska skickas in tämligen omgående till den kurs man ska åka iväg på om en vecka. Här gäller planering, planering och planering och ständigt ett worst-case-scenario-tänk (läs: realism) om ifall att plan A skulle skita sig. I det här fallet är plan B, om man inte skulle finna de där fina stunderna för studiemöjligheter under kvarvarande veckostump: lämna bort "stora" barn på lördag till deras mormor och morfar, låt bebis hänga med pappan som får störa vid amningsönskemål och försöka sno ihop en juste hjärnkapacitet tills dess. Låter det som en plan?

Araknofobi i vardande?

En skillnad med huslivet jämfört med lägenhetsditot är mängden småkryp att hantera. Vi hade visserligen stora problem med pälsänger i vårt gamla hyreshus, men mängden är inte att jämföra med myrinvasion och framförallt spindelkaoset i radhuset. Två gigantiska korsspindlar har kunnat närstuderas under den gångna månaden när de belägrat källardörren respektive vardagsrumsfönstret. Källardörrsspindeln var riktigt obehaglig och gömde sig för att sedan hoppa fram stridsberedd när någon tog i dörrhandtaget. I natt togs det itu med problemet och hela tio (!) korsspindlar hittades på fasaden.
När jag skulle tömma badkaret på leksaker kravlade två monumentala spindlar till fram och trots att jag aldrig sett mig som spindelrädd, är just deras snabbhet rätt lätt att skrika åt. Samtidigt är jag uppvuxen med devisen: spindlars närvaro garanterar färre andra småkryp... Hu, åt alla håll...


Detta är en minivariant som häckade i tvättstugan idag.

Nattliga övningar

Efter två bra nätter, steg förhoppningarna om tillfällighet vad gäller just nattliga skrikperioder, men sjönk igen när jag vaknade halv ett av en ledset gnyende och snart skrikande dotter. Den här gången pågick det under en timme. Sedan var hon klarvaken och då tog maken över.
Eftersom det redan skrikits en hel del under kvällen, på samma sätt, inbillade jag mig dumt nog att dagens dos var klar.

Det är en klar fördel för hela familjen om mönstret medger vanliga nätter också, kan konstateras. Inte minst för föräldrarnas humör, psykiska hälsa och tålamod med fem- och treåring.

Och jag är rätt glad över att det är söndag idag och att vi gemensamt kan ta i.

Ok...

Nu har jag suttit i en timme med gallskrikande magonting. Jag gissar att jag får vänja mig...