Hela gårdagen (ok, tvättstugetid mellan 8-14) var ett töcken av tvättmedel, rena och smutsiga kläder och åkande upp och ned i hissen. Vi, som flertalet andra hyresgäster, delar tvättstuga och tävlar därmed om ett litet antal maskiner och tider med 22 andra hushåll, varav numera 5 andra barnfamiljer.
Under de åtta år som vi har bott i huset, har det gått från att vara en "piece of cake" att hitta fungerande tvättider, till att man måste strategiboka, d v s kanske ta en tid tre dagar efter senaste tvätt, bara för att kunna få tävla om bättre tvättider framöver. Heltidsmeck, med andra ord.
Jag tänker inte gå in på att beskriva vår tvättstuga. Jag känner att jag blir arg av bara tanken och det är inte vad detta inlägg ska handla om.
Nåväl, efter det senaste bytet av sköljmedel (anordnat av den icke-märkestrogne maken), slog följande mig. Det är någon annans tvätt jag viker. Det luktar inte som jag, som mina barn, som mitt hus och hem. För jag är inte Softlan. Softlan är någon annan; någon som har ett mer vuxet liv; någon som jag förknippar med sorterade garderober, bäddade sängar och manglade lakan.
Detta kan bara handla om barndomsminnen. För givetvis vet jag ju att det inte är sant. Softlan är en institution i tvättvärlden; säkerligen använd av en ganska brokig skara av Sveriges befolkning och jag har inte ens funderat över om de har en särskild målgrupp (vilket jag ju givetvis vet att de har - det har alla). Men ett är säkert: Ens barndoms lukter går aldrig ur. Frågan är nu om jag kan förlika mig med att fortsätta Softlan-fuska, eller om jag måste bekänna min sanna lukt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar