- Hur får man en tvååring att förstå logiken i att när HAN river sönder mammas Damernas värld så är det "fy" och "men vad gör du?!!", medan när hans 5-månaders LILLASYSTER river sönder Akademibokhandelns reklaminlägg i Sydsvenskan (som tvååringen för övrigt sedan rycker ur hennes händer och springer iväg med för att knyckla sönder i en liten boll) så är det ett led i hennes (gulliga) utveckling...?
- Två barn vid matbordet, som åt samtidigt, var enklare (idag) än ett.
- Jag ska ALDRIG bli hemmafru. Fast det har jag iofs vetat hela livet. Men jag samlar allt fler argument.
torsdag 6 augusti 2009
Tankar för dagen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När lillkillen hade blivit ungefär sex månader, så hamnade jag i en fas där jag upplevde livet hemma som det bästa, det ultimata, det vackraste. Och det var iochförsig en underbar känsla, o en fin tid...men jag minns skräcken i min mans ögon när jag liksom i dimma gick runt med nåt drömskt i blicken o upprepade som ett mantra typ: Jag vill bli hemmafru. jag vill bli hemmafru. inget annat än hemmafru. hahaha, det är ett minne blott, dock ;) så jag förstår dig. Till den första punkten i ditt inlägg har jag dock inget som helst svar...
SvaraRaderakramar!!!
fröken blund slår dank: Ja, jag känner igen det där du beskriver (både min egen hemmafru-känsla när R var i lilla L's ålder och mannens skräck...;)), men det har helt klart uteblivit den här gången. Kanske handlar det om att jag tyckte jag hade sån flow då och var så "bra" på det jag gjorde? Det, kan jag erkänna, har jag väl inte riktigt nu.. Kontrollmänniskan inom mig skriker av panik! Så, tillbaks till jobbet får det bli. Inget snack om saken. Kramar!
SvaraRaderaHehe, nä, jag skulle inte heller vilja bli hemmafru, men gärna HA en egen! Nån som fixar middagarna, städar upp och städar toaletten. Som köper födelsedagspresenter till föräldrarna, handlar på systemet och slänger glasåtervinningen. Vid 7 månader med Sixten så var det väldigt mysigt vill jag minnas, men två månader senare skrek hela jag efter att få jobba igen. Den här gången tycker jag det är lite skönare att vara hemma på något sätt, fast stressigare också. Lite mer jobb, lite mindre oändlig väntan. Annorlunda. Men aldrig hemmafru, aldrig.
SvaraRaderaAnna ser dej: JA! En egen som tänker precis som jag och som SER allting precis som jag... Läste "Projektledaren i familjen säger upp sig" och fick lite ångestkryp av igenkänning. Det som kommer vara bra i framtiden när vi båda heltidsjobbar och barnen är på dagis är att det inte finns någon tid för kontrollmänniskan i mig att agera, så kanske det innebär att vi får köpa in en hemmafru som kan ta tag i städet i alla fall? Fast just det, då är det ju inte någon hemmafru förstås...
SvaraRadera