L har gradvis blivit allt mindre intresserad av att amma dagtid, så jag gissar att det där med att servera lunchen utan mjölk om någon vecka inte kommer bli annat än en baggis och snart (kanske redan imorgon) blir det gröt/välling till morgonmål. Första morgonmålet bestående av mjölk brukar numera ligga vid 5.30. Ändå är det lite blandade känslor förstås. Hon är inte så liten längre. Inte så där beroende av just mig längre. Jättebra. Men också lite sorgligt. Min lilla stora flicka.
Åh...visst är det svårt det där med amningen...så mkt känslor som kommer med det.
SvaraRaderaSaknad, skuld, lugn och oro...Men ändå, det bästa och härligaste måste ju ändå vara om det blir som med dina barn, att de liksom själv säger till när de är nöjda, o vill vidare. även om det är sorgligt. och skönt. och jobbigt....
kramis!
Det är märkligt hur stort steg det där kan kännas som... Som ens lilla bäbis helt plötsligt blir mycket större. Ett barn liksom. Med Sixten gick det lätt, han ville inte längre och då var det bara slut. Nils verkar vara lite mer intresserad, men det blir mindre och mindre. Fast dessvärre mest på natten fortfarande. Men, efter, när det väl är slutammat tycker jag att det var så fantastiskt härligt. Jag - en egen kvinna igen! Det är dubbelt, både härligt och lite jobbigt. Och likaså när det är slut...
SvaraRaderafröken blund slår dank: Jo, det allra bästa är förstås att man själv slipper ta beslutet. Det känner jag definitivt även den här gången. Fast jag minns att jag kände mig bortvald sist. Löjligt, irrationellt och sant. Kram!
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, det var fantastiskt på många sätt att slippa allt vad ammandet var; amningsbehå, amningströjor, potentiell mjölkstockning, sammanfjättringen och beroendet. Men, aj, visst gör det ont när knoppar brister och ens bebis blir stor. Å andra sidan, om det hjälper sömnen så kanske det är värt det där hoppet...;)