Som en del tidigare inlägg den här sommaren handlar detta om sömn. Det hade kunnat handla om irritation, om frustration, om oro, om desperation, om sömnlöshet, om förväntningar och om kärlek. För allt detta innefattas just nu hos oss i det komplexa begreppet sömn.
Är det något man är förberedd på som blivande förälder, är det kassa nätter och förvirrad dygnsrytm. I teorin. Ändå tycker jag mig mest ha hört skrytet om hur fantastiskt olika gryn sover sedan jag själv blev förälder. Det verkar som att det är något skamligt i att erkänna att barn som passerat spädbarnsåldern sover dåligt och kommer springande på natten. Det verkar t o m som att det är något konstigt att ens 3 månaders bebis inte av sig själv kan hoppa över nattmål och sova igenom.
I all perfektion som numera förväntas i familjelivet finns det inte plats för fasadsprickor som att makar inte delar sovrum (eftersom det rent ut sagt är idiotiskt att BÅDA sover uselt om möjigheten finns att EN kan sova något bättre en natt), att grälen avlöser varandra när sömnbristen är som störst, att man inte orkar annat än att se meningslösa program på tv efter barnens läggning och att irritationen över barnens till synes ändlösa behov ibland tar över utrymmet för kärleken.
Men. Att klaga är inget alternativ allmänt sett. För i djupet ska man ändå vara tacksam över att man kunde få barn, att barnen är friska (nåja, en och annan förkylning kan inte räknas) och att man slipper leva i ett katastrofdrabbat land. Allt det är jag. Vem är förresten inte tacksam över de sakerna?
Hade detta varit en predikan så hade jag talat om att överlämna sig själv och låta sig bli buren, istället för att försöka kontrollera allt. Men nu är det ingen predikan, utan bara en reflektion över livet i allmänhet och över alla dessa dagar som glider en ur händerna och som på något sätt känns ofärdiga.
Ofärdiga för att man kanske inte ens orkat se sin partner i ögonen pga trötthet och ekorrhjulets fart. Ofärdiga, för att när man går och lägger sig och inser att stressen punkterat allt under dagen, så vill man inget annat än att ta upp tvååringen och ge honom en jättekram; viska "förlåt" i hans öra och skruva tiden tillbaka. Ofärdiga för att man inte gjort ett stordåd idag heller. Eller är det egentligen inte ett stordåd att vara människa även i det lilla i vardagens slit?
Oj så träffande. Tog mig friheten att länka till inlägget från min egen blogg.
SvaraRaderaTårarna kommer när jag läser det du skriver. För att det är fint. Och för att jag är så trött. Det är så sant, att man är helt oförberedd på hur det är att ha riktig sömnbrist. Det är inte som när man varit ute på krogen lite länge och man ska gå till jobbet ändå. Det är så in i märgen jobbigt att vara trött tillsammans med och av barn. Som du vet så vet jag mycket om dålig nattsömn. Sixten har alltid haft det och Nils har nu hamnat i en svacka som jag inte kan beskriva som något annat än helvetisk. Han sover uselt och skriker så högt att det ringer i öronen när han vaknar. Vår sömnoperation, som från början verkade så framgångsrik, har helt gått åt skogen. Och jag vet inte vad vi ska göra. Vet inte vad som är fel, för tänk om något faktiskt är fel. Eller är det tanden som precis kommit upp?
SvaraRaderaDet värsta är inte sömnbristen. Det värsta är det dåliga samvetet efter att ha snäst åt Sixten och väst mellan tänderna åt Nils. Och att hur mycket jag än skulle vilja bli buren så finns det ingen som bär. Det är det värsta. Eller menar du helt enkelt att man får överlämna sig åt och acceptera att "så här är det just nu"? Jag håller tummarna för att det går bättre för er och att det är en fas som skas igenom (för det är det ju!). Och jag håller mig själv, som en kattmamma, i nackskinnet för att jag ska stå med bägge fötterna på jorden. Men, egentligen vill jag bli buren. Slippa ansvaret. Sova en natt, bara en hel natt. Kram till dig
bra skrivet och bra beskrivet! I teorin tror man sig vara förberedd men den där in-i-märgen-tröttman är helt unik.
SvaraRaderaDet som slår mig är dessutom hur svårt det är att sova ikapp de (få) stunder man får över. De helger man har barnvakt och ändå inte kan sova utan ligger och vänder och vrider. VARFÖR kan man inte bara slå till på en tiotimmarsnatt då?
En delvis lösning var (och är fortfarande ibland, fast sonen är 3 år och sover rätt bra) att sova middag när jag kan. Dessutom delar vi stenhårt på ansvaret, varannan nattvak och varannan sovmorgon.
Tack alla tre för era kommentarer! Känns bra i det icke-bra känslotillståndet att veta att man inte är ensam om att känna sig usel, otillräcklig och löjlig.
SvaraRaderaAnna ser dej: Sömnbristen gör åtminstone mig tillfälligt sinnessjuk och de dagar då den inte är lika akut är det svårt att riktigt komma åt den där svindlande känslan av att kunna döda någon för att få sova en liten liten stund. Vad jag menar med att låta sig bli buren, handlar i teorin om att verkligen tro med hela sitt väsen att "det ordnar sig". I praktiken är jag aldrig så övertygad som jag försöker få min försmaling att bli, tyvärr. Men det är väl så att de ramsor man upprepar allra mest är de man själv behöver höra. Jag vill ju ändå tro att när jag verkligen inte orkar ett endaste litet steg till så finns det någon som gör att jag ändå gör det; genom de människor som finns omkring mig som redskap eller genom att ge mig lite kraft eller en vändning när det bara tagit stopp. Fast svårt som attans är det ju. Det vet jag. Kram till dig och hoppas den där vändningen kommer snart! Det KAN ju vara tanden. Faktiskt.
Rebecca: Ja, visst är det helt sanslöst det där att det inte går att ta igen ens när man får möjligheten. Att dela på ansvaret är helt nödvändigt menar jag också, men desto svårare när båda barnen sover skitdåligt och båda vuxna har viktiga saker att hantera under kommande dag... Men, men. Det GÅR ju över. Jag vet ju det.