Jag saknar min pojke. Mycket mycket mycket. Dessa två gångna dagar sedan han åkte iväg med farmor och farfar har varit väldigt konstiga. Tomma.
Bara en barnröst; en som inte talar.
Bara en barnkropp att krama; en liten slingrig sak.
Bara ett barn att lägga, att ge mat, att roa.
Jag hade nästan glömt hur det var och det är sannerligen inte helt lätt det heller. För även om det knappt är en minut av egentid när man umgås med två, så går tiden snabbare och deras samspel (trots att det kanske just nu mest är av bråkigt slag) är en fröjd att se. En relation av sitt eget slag. Trots bråket alltså.
Hoppas han snart kommer tillbaka till dig igen! Och kanske lite skönt att få uppleva och reflektera som du gör, hur det är med ett barn och hur det är med två.
SvaraRaderakram!
C: Han kommer imorgon och hade det inte varit för omöjligheten just nu i att lägga dem båda själv så hade jag sett till att det blev tidigare. Men visst är det också skönt på något sätt att kunna fokusera på bara L. Hon förtjänar ju också odelad uppmärksamhet. Kram!
SvaraRadera