Tidigare, sen jag gick hem inför föräldraledigheten, har vi haft uppdelningen att maken lämnar Rubin på dagis och jag hämtar honom. Det har funkat bra. Maken har på det stora hela lämnat utan gråt sedan januari. Jag har vid hämt svurit en del över ombyggnationer som tagit ååååår (visserligen bara drabbat oss sedan i december då R började på dagis) och det faktum att man behöver åtminstone 4 händer om man ska kunna hämta en liten kille samtidigt som man bär på hans syster. För att inte tala om det olustiga i att bära in L genom två avdelningars baciller för att komma till vår egen eller det andra alternativet; lämna kvar henne halvsovandes i kylan därute... Men, det har funkat bra, trots allt detta.
Nu är det nya givar. Jag lämnar och hämtar. Och de tre gånger jag lämnat har R gråtit och gråtit och gråtit och hållit sig kvar i mig och L; snyftande, hulkande och snorande. Det är fruktansvärt. Hemskt. Och jag har ringt och frågat hur det har gått efter att jag lämnat området. "Han är fortfarande ledsen. Men det är bättre."
Bättre räcker inte. Jag vill att det ska vara bra. Bara bra. Inte bara bättre. Imorgon testar vi den gamla ordningen igen. Det kan vara värt en halvtimmes längre dagistid för att slippa denna ledsenhet. Om det nu inte är en fas. Igen.
åh, terror... men det ÄR säkert en fas! fast det är ändå en klen tröst.
SvaraRaderaUrk, det är så fasansfullt hemskt med en liten skrutt som bara är ledsen när man går. Jag tror också det är en fas, det kommer gå över, men det kanske är helt rätt att din man lämnar igen. Det är nog inte så lätt för R att veta att lillasyster får gå hem med mamma medan han är kvar. Och säkert är det inte heller så lätt för dig att lämna R och gå med lilltjejen. Så kände jag i alla fall i början, att det kändes så orättvist... Skickar stor kram och hoppas det blir bra med pappalämningar!
SvaraRaderaUsch, det låter som tortyr! Kan tyvärr inte komma med några erfarenheter eller råd. Men jag hoppas att det löser sig. Snarast.
SvaraRaderaStor kram till dig!
fru A: Mm, just nu känns trösten klen, men jag tror faktiskt att det går över, om än kanske inte imorgon tyvärr...
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, det känns lite orättvist, precis som du säger, att gå därifrån med det andra barnet som "slipper" dagis. En balansakt. Men i svarta stunder blir det återigen det hemska dåliga samvetet som plågar: "Borde jag ha båda barnen hemma under den här perioden?". Jag VET att det inte är vad jag som är bäst, men... Kram tillbaka!
C: Tack för pepp! Ja, tortyr är det verkligen... Stor kram!