Dottern är gnällig. Mest hela tiden. Gnällig, gråtig, missnöjd. Det kvittar om hon hasar sig fram på golvet, hoppar i mitt knä, sitter i sele eller sin stol och jag börjar undra. Kan det verkligen BARA vara tandsprickning? Tänk om det är något annat? Något allvarligt? Tänk om jag missar något och när jag till slut åker in till akuten så är det AKUT?
Å andra sidan, äter hon, sover si så där som vanligt - ja, nästan mer - och blir fortfarande glad av att se sig själv i spegeln. Visserligen med en säkerhets alvedon i rumpan, men ändå. Kan det vara så enkelt som tänderna? Åh, denna föräldra-oro...
oro är bra.oro gör gott...säger de som vet.
SvaraRaderamen ibland alltså, är den nästan outhärdlig.
Så jag förstår dig. och din oro.
men för mig som utomstående, så kan jag ju säga
att hela inlägget osar tandsprickning.
Så alvedona på du, att få tänder gör ju för himla ont ibland.
kramar till dig!
fröken blund slår dank: Ja, du har säkert rätt. Andra tanden är på väg igenom nu också och när skeden nuddar underkäken gråter lillfröken högeliga... Jag alvedonar på och hoppas att det går snabbt. Tack för stärkande ord! Kram!
SvaraRadera