Jag kan förstå fascinationen. De blinkande lyktorna är onekligen spännande, liksom att de alltid tycks vara närvarande där det händer något av intresse för små barn.
Intresset från polisens sida är däremot mer fängslande och föremål för samtal då och då mellan mig och andra föräldrar. Kan det vara en drive att vinna tillbaka förtroendet hos 70-talist-föräldrar; gå genom deras barn, eller ÄR det helt enkelt ett särskilt barnälskande släkte? Kanske ger det harmoni att se den enda människogruppen som inte ännu utgör ett hot mot samhällsordningen? Och därmed en grupp att skapa band med medvetet eller omedvetet?
Vad det än beror på så haglar leendena över tvååringen, rutorna rullas ner och vinkningarna levereras... Jo, jag har nog faktiskt börjat gilla poliser, jag med.
Uppdatering några timmar senare: Det verkar även gälla brandmän...
åh va härligt det låter!!!
SvaraRaderaLillkillen är oxå galen i poliser, men att det skulle vara ömsesidigt har jag inte märkt av...kanske är det sthlmspolisen som är dryg, eller så har vi bara inte öppnat ögonen ordentligt! Hoppas på det sistnämnda såklart!
Annars får vi allt ta en storsemester neråt landet, allt för barna, hihi!
kram!
fröken blund slår dank: Ni är så välkomna hit till de sydliga, mer hjärtliga (vad gäller uniformerade män) nejderna! Uniformsspottingen gick finemang igår också och det blev vinkningar både från poliser och brandmän! (Och det var garanterat inte sunkiga mamman som drog ögonen till sig;)) Kram!
SvaraRadera