Det tycks vara svårt det där nu. Att somna. Det tycker i alla fall sonen som konstaterade kl 21 igår kväll efter 1,5 timmes läggningsförsök; "Jag vill inte sova". Till sina föräldrars förtvivlan. För är det något som burit oss igenom tidiga morgnar (och då snackar vi TIDIGA) så är det vetskapen om kvällsfriden som inträffar efter det att barnen är i säng.
Eftersom jag dessutom i vanliga fall (läs: innan barnen kom) är en morgonmänniska, och inte kvälls- och nattmänniska, som inte har något emot att gå upp, som gick och tränade kl 7.00 och som när det var barnfritt här för lite drygt 2 år sedan, inte fysiskt ens på helgen kunde ligga i sängen längre än till högst kl 9.00, så kan jag inte glädja mig åt att det innebär något senare morgnar. Inget slår s a s "tidig kväll" i sitt värde av tid på egen hand. Det knepiga är ju nu också att vi måste hinna till dagis och helst med frukost i magen och kläder på kroppen.
Min förhoppning är att det vänder så snart det blir mörkare på kvällarna och dagisrutinen sitter igen, men hjälp; då är det ju HÖST jag önskar och det gör jag ju inte. Som allt annat är det väl en fas och egentligen inget att hetsa upp sig över. Tyvärr är det så attans svårt att se de stora perspektiven när man springer i ekorrhjulet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar