Som tidigare nämnts så har en del två-årings-typiska beteenden försvunnit från Rubinen till förmån för mer tre-årings-typiska sådana. Mestadels är det ju på gott. För treåringen är en betydligt bättre kommunikatör än tvååringen. I Rubinens gestalt i alla fall. Och de där jättemega-utomjordings-utbrotten har blivit klart färre, men när de kommer, ja... Då är de i världsklass. Som idag.
Ibland känner jag mig maktlös. Ibland, säger jag, men menar förstås ganska ofta om man ska ta hela föräldraskapet i beaktande. Och det kanske är bra, för makt är inget man ska skoja om i relationen med de som är i totalt beroende av en själv. Makt är ansvar och maktlöshet, ja, det är ju också ett slags ansvar, i alla fall om maktlösheten är en känsla hos föräldrarna.
Rubinen kräver mycket av mig. Jag tror att det är våra personligheter som skapar den spänningen. Där Pydden har mig som i en liten ask, där tar det tvärstopp och blir en enda stor härva med Rubinen. En härva som ligger på mig att lösa och reda ut. Ett totalt vuxenansvar. Och det gör oftast så där vansinnigt ont. Men det är ju bara så. Så är det.
Ingen behöver härmed oroa sig för att det skulle vara olika starka känslor till de båda syskonen. Så är det självfallet inte. Men att inte erkänna att de två barnen gör två helt olika saker med mig, det skulle vara att fara med lögn och osanning. Och nog lär jag mig något om mig själv alltid. DET kan ju inte vara annat än bra.
(Och när vi blivit sams igen är jag så där enormt förälskad i honom så att hela jag är i upplopp.)
Tillbaka i verkligheten igen - och hemma hos dig igen. Härligt! Som så ofta så känner jag igen mig i det du skriver, men du sätter verkligen huvudet på spiken. Personligheter som kolliderar, som kräver energi och arbete. Barn som har olika behov, kommunicerar på olika sätt och som kräver mer eller mindre energi från mig. Du sätter verkligen fingret på det, ansvaret som bara ligger på oss vuxna men som ändå kan vara tufft att ta ibland.
SvaraRaderaDet är härligt att vara här hos dig igen, jag har saknat dig. Hoppas ni har haft det fint i sommar, jag har inte hunnit läsa ikapp än. Och du, tack för den fina boken som jag hämtade idag, ser fram mot att ta med den på tunnelbanan till jobbet imorgon. Mailar dig och berättar mer. Stor kram!
Anna ser dej: Vissa saker kräver mer bekräftelse än andra; det här är en av mina onda punkter och därför gör det så gott att du bekräftar, känner igen. Jag tror att det måste ut, för det är en sådan irriterande och infekterande sticka att bära omkring på och när den väl landat därute - ja, då är det ju liksom inte så farligt egentligen. Barn är olika, vi är olika med våra barn hur mycket vi än önskar att allt ska kunna fördelas med millimetern. Stor kram till dig för det här!
SvaraRadera