Sömnen, eller bristen på den, hölls ju alltid fram som ett av de där stora hoten mot livet vid ingåendet i föräldraskapet. Och det stämmer. Vid Gud, det stämmer. Stilla undrar jag när de ska ta slut; tortyrnätterna? Och jag tycker ju vi har gjort allt och lite till flera gånger om, men barnen sover dåligt ändå.
Jag tror stenhårt på att vi alla är olika beskaffade. Vissa sover sämre än andra; det handlar inte om hur duktig man är som förälder på att kratta i sovhagen. Det kan inte göra det. För det är helt enkelt inte rättvist i så fall - hur skulle vi kunna göra mer? - och jag tror mer på att livet inte är rättvist som sådant. Period.
Och överlever gör man. Det gör man, för där är livet helt magiskt. Vilken kraft det finns i oss människor! Makalöst! Och trots att sömnen hållit sig gömd i natt så har det ändå varit mysigt med två små människor som vill krypa nära. Det är ju det. De allra finaste små dessutom.
Jag håller med, håller med, håller med! Är också övertygad om att vi sover olika och det tar olika lång tid för olika människor att hitta lugn och ro i sömnen. Men så lider jag ju, som du vet, av samma bristvara som du: ostörda nätter. DET är en gudagåva. Stora kramar, jag hoppas att det blir bättre snart!
SvaraRaderaAnna ser dej: Jepp, gudagåva var ordet! Hoppas att vi båda, som av ett mirakel, kan få del av den där gåvan snart;)! Stora kramar!
SvaraRaderaDet är klart att vi alla är olika och att det inte alls handlar om föräldrarna. Så är det!
SvaraRaderaPrecis som vissa av oss är morgonmänniskor (typ jag och Siri) och andra kvällsmänniskor (typ min man och Signe)
Yogamamma: Jo, visst är det så. Men det är alltid skönt när fler säger det. För man står ju ändå där och vrider och vänder på allt och undrar var man gjorde fel. Tack!
SvaraRadera