Rubinen är som kanske tidigare anats inte direkt allätare vad gäller föda. Pasta plain. Det äter han allra helst. Därefter kommer vitt bröd med smör. Och mjölk. Vissa dagar köttbullar och korv, men bara vissa dagar. Bananer funkar också. Päron. Bär direkt från busken. Melon. Kakor, chips, popcorn och godis såklart, fast det blir det ju inte så mycket av om vi får bestämma. Sedan tar det liksom stopp.
Rubinens ömma mormoder gjorde ett lyckat avbrott i pastafesten häromdagen då hon bekräftade den fula minen som följde på korv- och gurkaintaget och sa att han väl kunde göra en ny sådan min varje gång han åt något som inte var pasta. Ok, tyckte Rubin, så länge vi andra kontrade med våra fulaste miner när vi åt något. Succé!
Så just nu spenderas våra måltider med idel fula miner. Idag en hel skål med linssoppa. Lång och ansiktsmasserande måltid. Och Pydd hänger på, ivrigt skrikandes: "Iddis också! Iddis också!" Och så följer en ful-min-kavalkad från lillasyster med. Vad gör man inte för att storebror ska äta mångsidigt och näringsriktigt...
Haha, låter ju härligt - både mat och skratt. Perfekt kombo!:D
SvaraRaderaÅh, vilket bra tips! Vi har en "sån" här hemma och kan verkligen behöva lite idéer om hur vi ska komma ifrån kolhydratsdjungeln.
SvaraRaderaHaha, jag får en härlig bild framför mig :)
SvaraRaderaAlla knep är bra att ta till!
SvaraRaderaAnna ser dej: Jepp. Perfekt. Tills det genomskådas som vuxenknep förstås;)...
SvaraRaderaKajsa: Ja, vad är det med barn och kolhydrater?! Det är skönt att vi har en som faktiskt äter det mesta, annars hade vi haft en bra ensidig kost...
Soffy: Det gäller att inte titta för mycket på sig själv från utsidan...;) Men det är verkligen kul att se Pydd-varianterna på fula miner. De är mycket fantasifulla...
Toril: Ja, visst är det så; och nöden är ju uppfinningarnas moder...;)!