inombords.
Det är jag vad jag ägnar mig åt.
Varje år tycks det komma en sådan period när grubblandet och känslorna tar över. Eller, ja, kanske fler än en, om jag ska vara ärlig. Att fundera över allt det där som jag tycker att jag varit med om att välja är dock ett mindre problem än om jag upplevt att det valts åt mig. Det tycker jag inte.
Så jag bidar min tid, väntar ut känslan och tänker att det mest handlar om sorgen över tid som flyr och en spaning efter ny tid som jag kan förfoga över på något sätt.
Under tiden försöker vi få Rubinen att bli vän med toalettupplevelsen vid bajsande och det tycks vara en uppgift för gänget i Mission impossible. Och det gänget, kära vänner, det är på semester.
Det låter ju bra tycker jag. Lite grubbel och känslofest behöver man ha med jämna mellanrum. Det svåraste nu för tiden är att få tid att vältra sig i det tycker jag... Nä, jag förstår, det kan vara lite jobbigt att känna att man surrar i sitt huvud, inte kommer loss riktigt, men jag tror det är bra - att vara där, i sig själv och hinna känna efter ordentligt, vara i känslorna. Oavsett om de är jobbiga eller härliga. Så var du där tills det är dags att komma ut igen. Sörja behöver man också, säga hej då, och sen öppna de nya dörrarna som finns där. Kram
SvaraRaderaSån blir jag också nån gång per år. På hösten, och det är väl så att den känns lite närmare nu när det börjar bli mörkt om kvällarna. Det är bra att grubbla ibland, med måtta. Bra men jobbigt. Kram!
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, tid att få till den där vältringen, det är väl det stora problemet egentligen... Kanske en sak som semestern ska skapa - å andra sidan är det ju jobbigt om det dröjer ett år mellan varje gång oredan och disharmonin dyker upp. Det tycks inte hända något på vägen liksom... Kram!
SvaraRaderaSoffy: Skönt att du säger det. Ja, hösten är en grubbeltid, kanske framförallt augusti precis innan allt sätter igång, och februari-mars är det definitivt också... Och, jo, du har nog rätt i att det är bra. Kram!