Kräkningen över middagsbordet knöt ihop dagen i ett fint litet paket. Ett sjukdomssådant. Rubinen ville gå och lägga sig i sandlådan på dagisgården och i den sedvanliga påsen med smutskläder flöt det. Märkligt att de inte ringde under dagen från dagis, men det hade varit lite småknepigt om de gjort det, så...
Imorgon blir det min nypensionerade moder samt min sedan ett bra tag tillbaka pensionerade fader som rycker in och vårdar storebror. Förhoppningsvis räcker det med vård av honom.
det låter som om ni har det så kämpigt med sovningen...och jag tror som du...att krattningen i sovhagen är överskattad. jag tror att det är sådär bara. olika. och det kommer en dag. en natt. då ni får sova. men den är lite längre bort för er än vad som är rättvist.
SvaraRaderajag ropar Håll ut! Kämpa! det måste ju bli bättre!
varm kram, mitt i kräkset...
jävla elände, rent ut sagt. kram!
SvaraRaderaNej, blä!
SvaraRaderaNu får det räcka med sjukdomar för er tycker jag!
Tur i oturen att mormor och morfar kan passa olyckskorpen. Hoppas han kryar på sig snart.
kram!
fröken blund slår dank: Jo, det är visst lite småtjatigt med sovningen. Jag tänker hela tiden att det ju måste vara en tillfällighet den här natten. Men sen är det ju förstås nästa och nästa och nästa och... Kanske bra att ha den där tillfällighetskänslan? Olika är bra, men det är just... olika. Jag vet att det alltid är något; ingen har gräddfil överallt. Och tack fina du för peppen; jag hoppas också på att det snart vänder. Så där. Över en natt. Hoppet lever! Kramar tillbaka!
SvaraRaderafru a: Hmm, ja, lite segt... Skönt att ha föräldrarna på nära håll när det krisar sig. Jag är fortfarande post-semester-lugn trots att jag fått hemmajobba några kvällar nu... Kram tillbaka!
C: Visst är det tur att mormor och morfar kan rycka in sådär. Jag vet faktiskt inte riktigt hur vi skulle lösa all logistik annars. Jag vet att jag hade haft mindre nöjda kollegor då i alla fall... Kram!