I matbutiken idag tjuvlyssnade jag på mor och dotter som planerade mugginköp till dotterns bebis som låg i vagnen som stod bredvid.
"Han måste ju ha blå. Jag menar det är ju hans första mugg och han är ju pojke!"
Och butikspersonalen blev invigd i den där problematiken, men kunde inte fixa fram annan färg än grön till kvinnornas stora förtret.
Ibland inbillar jag mig att alla väl tänker som jag. Att färg inte har med kön att göra eller tvärt om. Och då känner jag att jag gladeligen kan handla i vissa butiker. För sötare kläder får man ju leta efter, trots att de är grymt opraktiska. För jag handlar ju också på Tradera. Praktiska dagiskläder. Unisex. Pydd går i Rubinens avlagda brallor och tröjor och även fast hon ofta protesterar och gärna väljer klänningar om hon får, insisterar jag på att dagiskläder bör vara praktiska. Lekbara. Gärna färgglada i grönt, gult och rött.
Med list och lite våld kan man få på Rubinen en skjorta, men om han fick välja skulle han nog gärna gå i rosettskor och en och annan kjol. Bara han fick ha sin tröja med tåget James på också.
När jag hör konversationer som den på Hemköp idag, blir jag nästan lite äcklad av rosa, volanger och spets. Bara för att jag kan ge mig på att de där kvinnorna ansåg att allt annat skulle vara ett övergrepp mot Pydds natur. Pydden som satt där i sin vagn med grön jacka, bruna skor och jeans. "Klart hon ska ha en rosa mugg och klänning med rosa volanger. Hon är ju en 1,5 årig TJEJ!" Och jag undrar om den lille killen i vagnen kommer ha några alternativ under sin uppväxt? Fast han lär ju ha fått en grön mugg, så kanske...
Jag blir också överrumplad av sådana händelser/situationer. För jag tänker somd du, att alla tänker som jag i att färg inte är kön och kön inte är färg.
SvaraRaderaMen inte.
Nu har mina tjejer en drös med rosa kläder. Men också med gröna och blå och jag tar gladeligen emot begagnade kläder från vännen med två grabbar. Blandning och balans tänker jag. Som i allt.
ja, jag håller med - jag blir snarast helt rabiat när folk och affärer håller på och delar upp hela tiden så att man i princip måste vara helt hjärndöd för att inte förstå vilket kön som kläderna är till. Bara häromdagen var det en pappa i parken som sa till mig: "så svårt det är när ni klär barnen i rött...". Alltså inte rosa eller blått. Och ändå, så svårt det är att värja sig från spindelmannen och prinsessorna. Även om man är medveten och försöker så mycket man kan att inte välja kläder efter kön så är det så lätt att halka in i det ändå. Och barnen vet ju också snabbt vad som gäller, som min kompis 3-åring (som alltid haft färgglatt och icke-könsstereotypa kläder på sig) som fick en spindelmannen-tröja för första gången och som glatt ropade "Titta mamma, jag är en pojke!". Jag gläds för den gröna muggen du såg i affären i alla fall...:D Kram
SvaraRaderaYogamamma: Ja, tänk vad lustigt det är att man har så svårt att förstå att andra kan finna en sanning i en så där rosa-blå-inrutad värld?! För jag har det. Verkligen. Blandning och balans. Absolut! Jag skaffade i alla fall en dopklänning till församlingen med ett guldfärgat band. Är det något vi ska stå för från kyrkans sida så är det ju att barn är barn; värdefulla i sig själva och inte indelade i fack.
SvaraRaderaAnna ser dej: HM's utskick idag via mailen var ju närmast skrattretande. Där kunde man klicka på flicka 86-128 och få upp ett collage i rosa och lila och lite grått. Eller motsvarande pojke 86-128 och finna olika blå nyanser samt en hel massa grått. Jaha, liksom. Och det var ytterkläder för vinter. Men det är klart, det är ju viktigt att redan på ytterkläderna se vem det är som kommer emot en...;) Försök nu inte förvirra med rött, brunt eller grönt! (Och R älskar ju sina Thomas-tåget-kläder. Jag måste ju erkänna det. Så inte är det lätt, inte.)Kram!