Just nu jobbar jag långt mer än 100 procent och nästa lediga dag är först om nästan två veckor. I förra veckan kände jag ett tryck över hjärtat och bröstet och blev rädd. Jag vet fortfarande inte vad det var, men efter det första träningspasset på nästan en månad kände jag åtminstone mig säker på att det fanns en kropp någonstans. Om än tagen av upprepade förkylningar. Det låter lite deprimerande när jag skriver det, men det är faktiskt inte så farligt. Bortsett från de rent kroppsliga larmen förstås.
För jag blir effektiv med allt när jag har mycket omkring mig. (Ja, kanske inte med bloggen då...). Jag läser mail på toaletten medan jag samtidigt borstar tänderna och sorterar blöjor under skötbordet. Jag kommer ihåg att handla på väg till eller från jobbet. Jag lägger fram barnens kläder nästan automatiskt när jag springer med kaffekoppen i handen mellan smink och kattmatspåfyllnad. Och jag borstar håret nu medan jag skriver.
Och så gillar jag hösten. Stenhårt. Kanske är det därför som jag inte dukar under av arbetsbörda och vab-rädsla och blir deppig. Men de mörka morgnarna och de dunkla kvällarna med lite lugnare barn är lent mot min själ. Just nu har barnen dessutom väldigt roligt med varandra - mellan grälen förstås - och bara att lyssna på när de pratar med varandra är helt underbart. Det gör mina dagar guldkantade.
Och ett möte med en pojke på en begravning i torsdags, gjorde helgen lätt pimpad med juveler och girlanger med en djup önskan att umgås ordentligt med familjen på den tid jag var ledig. Så jag och Rubinen var på bio när Pydden sov och så umgicks vi med mina föräldrar två gånger, spelade fotboll med min syster och hennes sambo och lekte på lekplats med Rubinens bästa vän.
Nu är det ny vecka och nu ska vi gå till dagis. Pydden kommer in och skriker "Borsta håret" och stjäl min borste. Skynda skynda.
Tryck över hjärta och bröst är ett tydligt tecken på att du inte ska vara så simultan. Låt allt ta den tid det tar och be om hjälp istället. Lättare sagt än gjort, jag vet, men jisses kvinna, du måste vara rädd om dig!
SvaraRaderaFörutom det där trycket över bröstet så låter det ju väldigt intensivt men ändå bra. Det liksom slår igenom att hösten är bra för dig, att du ändå är där. Men du, ta det lugnt lite emellan är du snäll. Det låter som du går på energin som kan komma av att ha mycket svirr runt omkring, men låt den inte äta upp dig helt bara. Landa lite med barnen, med mannen, med en kopp te, med så mycket sömn som det går (jaja, jag vet...). Bara så du fortsätter låta så där härlig alltså:-) Kram, kram!
SvaraRaderaYogamamma: Du har helt rätt. Och jag känner verkligen att det varit och är lite mycket, lite mer än jag riktigt kan hantera, just nu. Dessvärre är det också, precis som du säger, lättare sagt än gjort att göra något åt det. Men gör jag det inte, ja, då...
SvaraRaderaAnna ser dej: Jo, intensivt är ordet och bra också. För det är ju det som gör att den där löjligt stora arbetsbördan blir görlig och så ska det förstås egentligen inte vara. Sömn, absolut, måste prioriteras bättre. Och att sitta ner en stund. Stora kramar!
Fortsätt att stanna upp och njut av hösten, bra att du lyssnar på din kropp - alltför få gör det!
SvaraRaderaSoffy: Jo, det där att lyssna på sin kropp är något som ju verkligen måste prioriteras i ekorrhjulet. Annars är risken överhängande att inget hinns med alls. Hösten är dessutom mycket vacker (men kall) just nu!
SvaraRadera