Började på ett inlägg om rättvisa, men hejdade mig och tyckte att det blev mest gnäll. Och just nu orkar jag inte gnäll. Även fast det är mitt eget.
Tänkte skriva om gårdagen och om hur duktig den fina Rubinen var när han följde med sin syster på 1,5 års-kontroll; hur han satte stetoskopet mot hennes mage och höll i en liten speldosa framför henne när sprutan skulle tas. Men det har varit många trista kollisioner mellan oss de senaste dagarna och ibland tycks de ta över platsen för det fina i mitt huvud så att det fina och hjärtekramande glöms bort.
I morse sprang jag till dagis med Pydd i sulkyn och Rubinen i famnen, trots att jag justerade ryggen hos kiropraktorn igår, och allt detta för att jag skulle vara duktig och hinna tvätta samtidigt som jag jobbar och lämnar barn. Kanske måste vi fundera över alternativa tvättmetoder eller helt enkelt bara slänga alla nedbajsade kalsonger och köpa nya? Fast det är förstås inte på tal.
Och kanske måste jag börja tänka på att ta hand om ryggen bättre, så att jag inte står där morgonen efter justering och desperat behöver en till. Tur att den är inbokad nästa vecka.
Fast mest vill jag skriva om att jag älskar älskar älskar mina barn. Och får tårar i ögonen när jag läser "Vem räddar Alfons Åberg?" och Viktor inte kommer in i lägenheten för att hans mamma inte är hemma. Jag vill aldrig "inte-vara-hemma" och ändå är det ju det jag måste vara - borta då och då - för att överleva. Som hel människa.
ja, ta hand om din rygg!!! viktigt!
SvaraRaderafru a: Ja, med lätt bävan tänker jag på hur risig den kommer vara om 30 år om utvecklingen fortsätter. Och på vad som händer när min nuvarande kiropraktor går i pension; åh, ve och fasa...
SvaraRaderaAlfons rules!
SvaraRaderaVar rädd om dig! Kram
Toril: Ja, visst gör han! Tack och kram!
SvaraRaderaDet är skit med dålig rygg, ta väl hand om den. Och så väl jag känner igen den där böljande känslan av kärlek och ändå behovet av att inte vara tillsammans med de som man älskar mest för att det också behövs. Bara vara du, jag, bara vara tillsammans med sig själv. Ta hand om dig, fina K. Kramar
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, ryggen är en ständig påminnelse om min skröplighet och kanske det på ett sätt är bra; för man måste stanna upp då och då och pausa. Och det där med paus från dem man älskar mest; tänk att det fortfarande inte gått in ordentligt i alla skuldkänslo-skikt och att det fortfarande går att spela på att man är en dålig förälder om man inte gör allt för att vara med sina barn hela tiden?! Det känns som att man väljer att bortse ifrån fakta i den frågan - de allra flesta av oss behöver få tid för oss själva för att orka med någon annans behov. Hoppas att du fått tid att vara lite du i helgen, fina fina du. Stor kram!
SvaraRadera