Ladda om

Imorgon åker maken på välförtjänt egentid tillsammans med sin far och jag spenderar de närmaste fyra dagarna med the Dynamic Duo. Förhoppningsvis kommer de att hålla en något lugnare profil än under den gångna veckan då de bråkat nästintill konstant och tillfogat varandra bett, klös- och nypmärken samt diverse blåmärken. Det lustiga är att de mellan ronderna älskar varandra sanslöst. Eller det är inte så lustigt, för det är ju så det är att ha syskon. I alla fall enligt mina egna minnesbilder.

Min största hålla-andan-grej inför veckan som kommer är dagis. Hämtningen i fredags drog ut till en 45-minuters-historia på grund av ett visserligen behövligt samtal med en i personalen på Rubinens avdelning, men eftersmaken är fortfarande bitter. Jag känner att de där magkänslorna av misstanke och kritik gentemot avdelningens organisation och personalens attityd till jobbet - företagsklimatet, helt enkelt - är bekräftade. Och i veckan är det jag som lämnar och hämtar. Varje dag.
Tvåa på oroslistan är vab. För det hänger också på mig i veckan och det finns vissa saker som är svåra att ställa in. Som begravningar, t ex.
Men mest är jag nog laddad. Nu är det liksom dags att testa att rutinerna håller och att vi faktiskt också kan ha det riktigt trevligt ihop. Utan tjat och gnäll. (Och det sistnämnda är mest riktat som en käck uppmaning till fröken Gnällspik som just nu skulle kunna driva en stridspilot till vansinne och misslyckanden genom sina gnällattacker...)