Om att lösa konflikter

Man lär ju sig en del om sig själv när man får barn. Det är bara att erkänna. Många saker är inte positiva. Långt ifrån. I förmiddags mötte jag en kompis som konstaterade det jag också alltid tänker: Man upprepar det man är uppväxt med, oavsett om det är bra eller dåligt, helt enkelt för att det är det man känner till. Å andra sidan, så ser jag ju mig inte som helt skadad. Faktiskt inte.

När Pydden och jag läser böcker och jag läser ledsna eller upprörda karaktärers repliker, vänder sig Pydd alltid till mig, ser mig i ögonen och säger med en lätt oroad röst: "Mamma?". Oftast konstaterar hon att det bara är sagan som lyder så där, men det kvittar faktiskt hur många gånger vi läst boken; hon gör alltid samma koll. Vilket får mig att börja undra hur mycket jag använder den känslomässiga utpressningen som uppfostringsmetod. Ajajaj. Eller gör jag så? Det var ju så jag aldrig skulle göra...;)

Men idag var jag faktiskt sur på riktigt. Jag hade stått och lagat mat och den lilla otacksamma grisungen tog bara maten och slängde den i golvet när hon inte fått dränka den fullständigt i ketchup. Så dålig var den inte. Det var den verkligen inte. Hon var skitarg och riktigt förorättad. Jag blev sårad och sur. Lågmält sur och lite inåtvänd. Och vad gör lilla fröken Pydd då; jo:En hel show för att få mig på gott humör igen innehållande kullerbyttor, tretusen kramar och blöta pussar, 70 olika varianter av "hej mamma!" och diverse klättringsakrobatik på mig, soffan och bordet. Tja, det är svårt att vara sur på någon som anstränger sig så... Och det är helt enkelt svårt att vara sur på henne överhuvudtaget i några långa stunder. Hon vet exakt hur hon ska ta mig.