Det har blivit en del prat om döden på sista tiden i vårt hem. På ett sätt är det bra att det "bara" handlat om vår älskade kattbroder och ingen av mänsklig sort, men principerna är förstås desamma.
Rubinen har haft svårt att acceptera att fine M inte är kvar på sjukhuset och kommer att bli bra, vilket är helt naturligt eftersom han ju inte sett något annat än att vi skyndat iväg dit. När vi kom hem med den tomma transportburen hände det något. R som inte är den som direkt slänger ur sig ord, blev märkbart ledsen och bedrövad över att buren stod där i hallen.
Och vad säger man till barn om döden? Ja, själv tror jag förstås att man måste säga som det är. Så småningom i alla fall. Att vi inte vet vad som händer efteråt, men kan hoppas och tro. Själv har jag inga problem att prata om himlen. Det gör jag i någon mening vid varje begravning om än inte i så konkreta ordalag.
I morse vid frukostbordet sa Rubinen att M är i himlen hos Gud. Att Gud är en doktor och hjälper M. Att Gud är snäll. Att M kan vinka från himlen till oss. Att vi saknar M.
Det där med Gud som doktor var ju inte direkt dumt. Inte alls. Det motsvarar ju precis vad jag tror, i alla olika bemärkelser. Och det var helt sprunget ur R.
Så sorgligt att förlora en kompis när man är liten och inte riktigt förstår. Men fint sagt av lille Rubinen.
SvaraRaderaDet är svårt det där med döden. Varken jag eller C tror på Gud, så när Fille frågar vad som händer när man dör är det svårare att ge tröstande löften om himlen. Vi säger att "man slutar finnas på riktigt men man finns ändå kvar i hjärtat på alla som älskar en". Och när Fille har frågat om himlen har vi helt enkelt sagt att "ja, vissa tror att man åker till himlen när man dör". Han får helt enkelt bestämma själv vad han vill tro sedan.
Fina Rubinen!
SvaraRaderaNågonstans tror jag ändå att de förstår, på sitt sätt. De behöver nog bara få hjälp att klä det i ord.
kram
Alison: Ja, visst är det svårt. Både vad man säger och att förlora någon. Jag tror att orsaken till att det är svårt att prata om det handlar om att vi inte pratar så mycket om döden alls i vårt samhälle. Trots att det är det enda vi vet om våra liv. Märkligt det där.
SvaraRaderaJag tror också att det man tror som förälder skiner igenom till barnet och då funkar det inte att "ljuga" om himlen, om man inte tror att det kan tänkas finnas något som skulle kunna liknas vid ett sådant ställe eller tillstånd. Sedan tror jag också att barnen är kapabla att forma sig sin egen övertygelse så småningom, men vi föräldrar och andra viktiga vuxna runt omkring påverkar väldigt mycket. Det gör vi. Oavsett vad vi tror på. Och det är ju så att vi egentligen inte vet något alls om vad som händer. Vi kan bara gissa.
C: Ja, han börjar äntligen (äntligen, mest för att jag längtat längtat längtat efter det!) formulera egna tankar om saker och ting och det är så häftigt! Och våra flickor är snart där, tänka sig! Kramar!