Sedan vår fyrbente familjemedlem blivit ensamkatt i familjen, har vi märkt en del förändringar i hans personlighet. Dels har han helt lagt om sina tider och rutiner, vilket är mycket spännande sedan de sett ut som de gjort i flera år. Dels har han kommit ut ur ett lite distanserat och svårflirtat skal och plötsligt blivit värsta familjekatten. Och grejen är att han förmodligen alltid varit det. Jag minns hur vi, innan barnen kom, kväll efter kväll kastade piprensare som han hämtade och hur han bråkade med högljudd röst så fort uppmärksamheten inte var riktad åt hans håll. Där är vi igen. Varje kväll. Och en siamesröst är tämligen skarp... Men den största vinsten är att han plötsligt blivit så nära barnen, speciellt Pydden. Och hon älskar honom hårdhänt och förtjust med ett stort leende över hela ansiktet.
Vad härligt att han kommit tillbaka till sig själv!
SvaraRaderaHär hemma är det också ljuv kärlek mellan katt och ettåring.
C: Jo, jag vågar ju nästan inte skriva det - vi saknar ju M enormt - men det är uppenbart att H är ensamkatt i grunden... Visst är det härligt nu med relationen barn-katt! Den vill man ju inte vara utan!
SvaraRadera