När Rubinen försiktigt doppar ena stortån i havsvattnet och ryser till, upplever jag mig själv som vuxen fast 3 år. Och jag minns faktiskt inte hur jag var när jag var som Rubin. Jag minns inte. Jag vet hur jag blev.
Pydden springer rakt ut. Stänker, tjoar och dansar av glädjefnatt över att för första gången uppleva havet. Fritt. Jag tror att det är så jag ville bli, men inte kunde. För det var ju inte jag.
Det är märkligt det där med barn och vilka de är. För de är verkligen individer från första sparken i magen. De fortsätter visa de från första skriket.
Att gilla läget och hänga med på resan är väl det enda möjliga. Och att stötta, hjälpa och finnas där:
När den euforiska trillar och blir plaskvåt och chockad över hur kallt vattnet är när det kryper upp i nacken på en våt skjorta.
I det där ängsliga vid vattenbrynet och själv gå före, ta ännu ett steg ut i det kalla, för att efter bara några sekunder känna att det är varmt. Var det så hela tiden?
åh, det låter härligt.
SvaraRaderaTänk att två så olika båda har kommit från dig!
kram!
C: Ja, visst är det skumt?! Jag blir helt konfys i hur det gick till. Och vissa sidor är ju svårare än andra att ha i det samhälle vi lever i och då blir man ju lite orolig som förälder... Fast det handlar nog om att bara ha förtröstan om att saker ska fixa sig ändå, eller hur? Kram!
SvaraRadera