Gnällspik

En viss nybliven treåring har förvandlats från argsint och viljestark vredesutbrottsunge till gnällspik. Förvandlingen skedde inte över en natt, men nästintill.

Allt är: "Välll inte" och åtföljs av fejkade snyftningar eller gnällskrik. "Välll" med riktigt diftongerad vokal för att riktigt betona hur lite han vill, förstås. Det kan vara ganska ansträngande de dagar då han dessutom är på dåligt humör i grunden.
Det går verkligen att gnälla över allting. Fel kalsonger. Fel glass. Påsmörjandet av solkräm. Att man inte får på sig sina skor själv. Att bli hjälpt med skorna. Att vi ska åka till djurparken. Att vi ska åka hem därifrån. Att det är gurka på mackan. Att mackan inte är likadan som våra (dvs när vi inte lagt någon gurka på). Att man tappar något på marken. Att man inte kan bli buren närhelst andan faller på. Att vi stänger av tv:n orsakar närmast ett nervsammanbrott och garanterad attack mot personen som sitter bredvid. Att vi ska läsa böcker istället för titta på tv. Att den boken vi läst är den sista innan läggning. Och så förstås varje gång man ramlar och slår sig litet eller mycket. Vilket blivit mycket på sista tiden i tunnare sommarkläder.

Där uppstår för mig ett dilemma. För jag menar att pojkar måste få vara ledsna på precis samma sätt som flickor när något ledsamt hänt eller när något gör ont. När armen fick ett skrapsår även om det är litet. När någon varit taskig och tagit ens saker, slagit en i huvudet och puttat en. Det borde vara självklart, men det är ju inte det, alltså måste det påpekas.
Men. För Rubinens del är det väl mycket "vargen kommer" just nu. Så mycket att det är svårt att avgöra när man ska säga "Ta dig samman nu!" eller "Stackars dig!". Och jag märker att den senare tidens allomfattande gnäll gjort att jag allt oftare suckar även när skrapsåren kommer. Dock är jag väl egentligen övertygad om att jag skulle suckat lika mycket om det var Pydden som förgyllde dygnet med gnäll. Fast säker kan jag aldrig bli. Jobbigt det där.
Och är det någon som vet om det här möjligen är en fas? Jag skulle verkligen bli själaglad då...