Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.
Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.
Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.
Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.
Jättefint skrivet. (Och skönt att höra att man inte är den enda som tycker att semester inte är årets mest avkopplande period - snarare tvärtom.)
SvaraRaderaAlison: Tack! Och, nej, semester är klart överskattat som viloform...;)
SvaraRaderaJag bara tittar in och säger hej, en kort stund från en biblioteksdator i Visby. Har saknat dig. Du skriver som vanligt så fint och jag förstår precis hur icke-vilsamt det kan vara att semestra själv med två barn i stan. Och känner så väl igen det där med rutinerna - både hängslen i tillvaron och så fruktansvärt fruktansvärt tråkigt. Hoppas ni snart får semestra alla fyra, det blir så mycket lättare då ju... Stora kramar!
SvaraRaderaAnna ser dej: Du, det betyder mycket med dina hej! Jag har saknat dig med och det känns som att ett mail är på plats snart. Jag tror jag försöker skicka ett så snart jag är hemma från landet-vistelsen. Kramar tillbaka, stora!
SvaraRadera