Betydelsen av en dag

Igår kom vår fina kattbroder hem igen. På ett kort besök visade det sig.
Tidigt i morse avlivade vi honom på djursjukhuset efter ett snabbt återfall av sjukdomen urinstopp.
Sorgen är stor. Faktiskt större än jag riktigt kunde ana och den är även delad av barnen, så små de är.
Det finns mycket att säga om det här. Om stor saknad och många många tårar efter snart fem års vänskap och kärlek. Ett kort liv i kattår mätt. Om en numera kvarlämnad ensamkatt som levt i symbios med sin broder under nästan hela sitt liv. Om en förlorad kattkaraktär som spelat stor roll i vårt familjeliv. På många sätt.
Men också;
Om känslan av extremt dålig kommunikation och brist på tydlighet från sjukhuset, om cyniska försäkringsplaner och hutlösa icke-subventionerade sjukhuspriser på allt från medicin till härbärge för en familjemedlem som man i slutändan måste värdera livskostnaden på. För det är ju där det landar till syvende och sist. I en helt överjävlig känsla av skuld för att vi tvingats ta ett beslut som till stor del grundar sig på uppätna försäkringspremier och risken - den infriade och stora risken - för lika allvarliga återfall som inte skulle täckas av försäkringen framöver. Trösten - som är helt fel ord i sammanhanget - att han förmodligen levde med extrema smärtor och oro när kissandet inte gick att få till, är klen i jämförelse med upplevelsen av att samma sak skulle involvera husbelåning och annat om vårt vårdsystem för människor såg likadant ut som djurens. Och då kan man ju vara tacksam över att den cynismen inte nått människolivet i Sverige riktigt än. Men dit sträcker sig inte tankarna just idag. De orkar inte dit. De stannar vid den stora stora saknaden av en liten fin katt och vän.