Idag är jag så där osocialt trött. L sover i sin insats. Det är en syssla hon ägnat väldigt lite tid åt de senaste dagarna. I måndags och igår hade jag ett slags delansvar på en konferens som jag var med och planerade innan jag gick på föräldraledighet. En mycket spännande blandning av människor och spännande ämnen att avhandla. Tillika vuxenvärld fast med medföljande L förstås...
Ibland kan jag bli så irriterad på att hela föräldraskaps-biten straffar ut en från andra sammanhang. Jag vistades sammanlagt kanske 20 minuter i samtal på konferensens andra dag. All annan tid trilskades, skrek eller gnällde L.
Visst, jag vet att man bara får acceptera att livet har förändrat sig, men en liten del av mig skriker efter att ha saker så som de var tidigare. Innan barnen. Samtidigt skulle jag förstås aldrig byta bort mitt liv eller ens kunna tänka mig ett liv utan R och L. Men det tråkiga är och förblir att prioritet 1 blir att smyga ut i köket för att trösta en liten dotter som vägrar komma till ro istället för att tala om t ex konst i kyrkorummet.
Någonstans i mitten av min förra ledighet kände jag att jag bara längtade tillbaka till ett sammanhang där jag kände mig hemma (jobbet) men att jag samtidigt var livrädd för att gå tillbaka. Hjärnan fungerade inte som den skulle längre. Afasin var ett faktum, litteraturen som jag hade tänkt förkovra mig i under ledigheten hade inte blivit Proust och djup teologi utan på sin höjd några chic-lits och veckotidningar. Jag orkade inte ens se Kobra och Babel... Framförallt kunde jag inte följa en tanketråd till dess slut. Kopplingarna höll inte och jag kände mig dum dum dum. Så illa är det inte än, men jag vet att när sömnen brustit under ännu fler månader än dessa två är jag där igen. Med självförtroendet runt anklarna och en rädsla för att för alltid straffat ut mig ur mina älskade sammanhang.
Och ur dessa perioder har den största kärlek jag någonsin upplevt kommit. Så helt vansinnigt paradoxalt livet är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar