Sedan skrikandet började har ett pass varit tämligen "fast" och "väntat", nämligen det som inträffar så fort vi sätter oss till middagsbordet på kvällen. Ofta äter vi vid samma tid, men långt ifrån varje dag - åtminstone inte på minuten. Kanske kan det ha att göra med att man tenderar behöva båda sina händer för att kunna skära sin mat och då kan man rimligtvis inte vagga och gunga en orolig flicka. Det skulle förklara oron och gråtet, men det förklarar ju i och för sig inte kolikkramperna...
Idag kastade jag i mig maten först för att, medan R fortfarande satt intresserad av sin pocherade lax, slänga mig ut i vardagsrummet för avbytarbänken där maken satt med lilla skrikfröken. Båda lyckades med andra ord äta middag med R, men dock inte med varandra. Den tiden kommer väl. Någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar