Satt igår eftermiddag ute hos mina föräldrar och funderade kring det där vad som skapar minnen. Främsta orsaken var att jag tidigare nu i veckan blev imponerad av R som kom ihåg att hans moster (min syster M!) hade gjort ett försök att mäta hans fötter när han stod med ryggen mot kakelugnen. Försöket gick verkligen sådär, men minnet av försöket skapades uppenbarligen och framkallades plötsligt av (tyckte jag) ingenting. "Mäta" sa R, ställde sig mot kakelugnen och sa sin mosters namn.
Hmmm...Så, igår alltså, där jag satt med en sovande L i famnen, funderade jag på alla de där ögonblicken som bara är vanlig vardag, som aldrig fastnar i minnet, men utgör en ihållande känsla av att livet trots allt är ganska fantastiskt/bra/uthärdligt eller vad man nu vill kalla just sitt. Igår när solen sken i ansiktet på mig, L snusade (utan skrik och gnäll) och R sprang omkring med sin mormor och blåste såpbubblor, sörjde jag lite alla de stunder som passerar och man befinner sig någon ann
anstans, de stunder som skapar "the Warm Fuzzy Feeling" och som tyvärr glöms bort som reella minnen i skenet av annat. Oftast tyvärr negativt annat. Å andra sidan, det är ju "the Warm Fuzzy Feeling" som bär under det där andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar