...kretsar mest kring barnen. Sjukdom, smärta, svek, mobbing, utanförskap, att de inte skulle känna tillit till oss och våga be om hjälp.
Och kanske framförallt död.
Innan barnen kom kände jag mig tämligen redo för att kunna lämna om stunden kom. Jag ångrade inte mycket, jag var nöjd med det liv jag dittills levt och kände inte att det fanns så många lösa trådar.
Så känner jag inte idag.
Jag är fortfarande inte rädd för själva döden; min egen alltså. Men att någon annan nära och framförallt de, att de skulle försvinna...
Jag är så rädd för det att jag inte vill tänka de tankarna. Och numera är jag också rädd för vad de skulle tvingas gå igenom om jag eller maken dog. Livrädd. Livet har fått en helt ny skörhet.
Ja, shit, så jag känner igen mig i det. Jag kan bli helt abnormt rädd bara så där för att något ska hända med dem. Och med mig också faktiskt, att jag inte ska få vara där och se dem växa upp. Eller att något ska hända med kärleken, att bli ensam. Familjen utvidgar kärleken och får mig att inse hur mycket det finns att förlora. Det är väl det som skiljer från före de fanns tror jag. Kram
SvaraRaderaAnna ser dej: Jo, absolut. Jag delar din rädsla om att något ska hända maken också. Inte minst när han är ute och reser. Eller ännu värre; när de andra tre är ute och reser. Shit. Vill inte ens tänka på det... Och ja, det är väl det som skiljer livet innan och efter; insikten om hur mycket mer man har! Av allt! (Utom tid och pengar, kanske?) Kram!
SvaraRadera