I tvättstugan idag efter avklarad arbetsinsats kom jag att tänka på min allra första... lägenhet. Det var på den tiden då hyreskontrakt tämligen lätt kunde ordnas inom Malmös mer centrala gränser.
Året var 1994. Jag hade tagit studenten på våren, läste finska i Lund och var med i en Amnestygrupp. Där blev jag så där ungdomligt impad (jag var 19, märk väl) av en kille som bodde i en mycket charmig lägenhet i Malmös välkända område Möllevången. Jag kände inte till området så väl, men intrycket när vi satt där i hans kök och skrev brev var starkt. Med hjälp av lite kontakter lyckades jag införskaffa ett första-hands-kontrakt på samma gata som han.
Det var en förtjusande lägenhet. Stor, för att vara en etta och med ett stort kök. Jag flyttade hemifrån och in 1 december och lyckan var gjord. Mitt alldeles egna ställe. Jag kommer alltid att minnas känslan av att plötsligt stå helt på egna ben.
denna lägenhet bodde jag lite drygt ett år och fick vara med om både polisstormningar av huset och mängder med pirrigt värdskap till fester med mina nyfunna lundavänner. Ett gött år, helt enkelt. I boendeparadiset som det var då på 90-talet, valde jag sedan att flytta ihop med en killkompis. Det visade sig vara lite mindre lyckat, men det är en annan historia.
härligt! det är speciellt med den första kärleken - till såväl människor som till hem! kram
SvaraRaderaMalmö alltså. Om inte annat så verkar alla underbara lägenheter vara en orsak att flytta dit.
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, jag tror aldrig att man glömmer just dem. Kram!
SvaraRaderaKajsa: Definitivt! Fast läget har ju förstås förändrats en del på de år som gått, inte minst i tillgångssektorn...