Sedan jag fick barn har antalet saker jag gråter över blivit tusenfalt fler. Och nu i en ålder av 35 år gråter jag åt:
- barn som far illa på olika sätt
- föräldrar som förlorar sina barn
- sånger om barn och föräldraskap (vilket gör det lite småknepigt att hålla i dopgudstjänster eftersom folk envisas med att välja gråtframkallare som "Det gåtfulla folket", "Ett barn ska jag ha när jag blir stor", "Utan dina andetag" och vissa nyare psalmer som är helt ljuvligt... känslosamma.)
- Filmer som "När Harry mötte Sally", "Fyra bröllop...", "Little children", "Schindler's list", "Notting Hill", osv osv
- när jag blir så stressad att jag inte kan hantera det
- när jag blir riktigt arg eller orättvist behandlad
- rutinmässigt under de första tre månaderna av graviditet
- när jag blir orolig för mina barn eller för övrigt familj
- barns sorg eller avskedstagande under begravningar (då gäller det att bita bita bita sig i kinden)
- vid dödsfall
Och förmodligen en hel del till. För som sagt. Lättrörd är mitt mellannamn.
Jag har alltid undrat hur präster kan hålla masken när folk gråter som små barn på begravningar.
SvaraRaderaFröken K: Oftast går det faktiskt bra. Det är mitt jobb att vara den där som står för stabilitet och trygghet när allt rämnar runt omkring dem. Och det är ju deras sorg, inte min. Men ibland är det något som griper tag och gör det svårt att hålla sig. Inte alltid det man kan vänta sig och jag tror ändå att det är bra att man får blinka bort tårar ibland (omärkligt) och bita sig i kinden.
SvaraRadera