Det här är det klart svåraste ämnet hittills. Jag vårdar mina minnen. Jag har många som betyder mycket för den jag är och för den jag ser mig som. En stor del av dem vill jag inte berätta. De är för nära och för laddade så att jag inte längre vet vilka färger de verkligen vävdes i.
Minnen som väger mycket är förstås mina två barns födelse, men att gå in i dem nu och rumstera genom att sätta ord... nej. Pyddens födelse finns dessutom återgiven här i bloggen under februari 2009.
En viktig händelse tillika minne för det liv jag lever nu är mötet med min make. Jag minns hur självklart det var, hur säker jag var efter bara några timmar på att det var honom jag skulle leva med efter en hel del besvikelser på relationsplanet. Jag minns allt i mjuka och varma färger och jag minns hur jag gick från vårt möte med en aha-upplevelse i bagaget.
Kanske berättar jag mer vid ett annat tillfälle.
Fint sagt. Minnen ska man vårda ömt!
SvaraRaderaLibrarybeth: Tack! Jag tror verkligen det. Det funkar som ett fint pärlband att glädjas åt vid väl valda tider...
SvaraRadera